En ung man, Samuel, är död. Han har kört alldeles för fort och kraschat in i ett träd. Kanske var det självmord, kanske bara en olycka. Samuel var en person som ständigt försökte fylla på sin erfarenhetsbank, men han var också olycklig. Flickvännen hade gjort slut, vännerna svikit och samma dag som han dog hade hans mormors hus förstörts i en brand som Samuel på sätt och vis var ansvarig för. Han hade låtit huset förvandlas till ett boende för människor som behövde gömma sig men projektet hade vuxit över huvudet på honom.
I Allt jag inte minns låter Jonas Hassen Khemiri ett antal personer återge sina minnesbilder av Samuel och av allt det som hände under tiden före hans död. Någon, ”författaren” som till en början är anonym, intervjuar Samuels vänner, släktingar och andra bekanta som kände Samuel mer eller mindre väl. De två röster som får mest utrymme tillhör Laide och Vandad. Vandad är muskelknippet som arbetar som skuldindrivare men försöker skapa sig ett vanligt liv och ser vänskapen med Samuel som en väg dit. Laide är den intellektuella aktivisten som vill göra gott, men kanske mer för sitt ryktes skull än av verklig människokärlek.
Det är Laides idé att förvandla Samuels mormors tomma hus till ett ”skyddat boende” för invandrarkvinnor som behöver gömma sig, men när projektet börjar gå över styr och kräver insatser och ansvar har hon redan tröttnat och övergivit det. Samuel är inte heller den som styr upp saker. Vandad får ta över och han axlar rollen som föreståndare på sitt eget vis. Möjligen är det hot och utpressning inblandat.
Vandad och Laide är konkurrenter om Samuel. Båda är svartsjuka och framställer den andra som opålitlig och som dålig för Samuel. Och båda har rätt. Vandad går fram som en ångvält i sin iver att skydda Samuel. Han vill väl men det är nog inte bara Laide som ser en vandrande katastrof. Laide i sin tur är neurotisk och självcentrerad och hennes stränga krav och förväntningar gör Samuel osäker och olycklig. Men det här är en bok där lager läggs på lager. Allt är öppet för tolkning och omtolkning, inte bara allas bilder av Samuel utan också Vandads och Laides bilder av sig själva och varandra. Och allt är ju också filtrerat och tolkat av författaren, personen som återger de andras minnesbilder, som inte själv kände Samuel och som är något slags alter ego till Jonas Hassen Khemiri; en svensk författare med tunisiskt påbrå, som är högst medveten om att det inte går att berätta någon annans historia utan att projicera sin egen utanpå. Kanske skriver han lika mycket sin egen berättelse som Samuels. Han har förlorat någon som stod honom nära och söker genom Samuels närstående vägar att komma över sin egen sorg. På så vis är detta också en roman om att skriva en roman.
Samuel, Laide och författaren, alla utnyttjar de Samuel på olika sätt. Och det är som om ju fler som får komma till tals desto otydligare blir Samuel. Han blir den de andra projicerar fram. Ömhetstörstande, utlevande, snål, generös, osäker, självsäker, lättsam, depressiv. Ser de Samuel eller ser de sig själva? Ljuger de medvetet eller minns de fel?
Khemiri kräver av sina läsare att vi ifrågasätter alla röster som gör anspråk på att berätta något som är sant. Små vinkar och ledtrådar ges hela tiden och de pekar inte med nödvändighet åt samma håll. Laide kan lika gärna vara Samuels livs kärlek, som en flykt undan känslor för Vandad eller kanske en utforskande lek med föreställningarna om sann kärlek.
Det är också en bok om ansvar och om skuld. Ingen vill riktigt ta ansvar, ingen är beredd att bära skuld. Visst är Samuel död men allt är någon annans fel.
Mycket känns igen från Jonas Hassen Khemiris tidigare verk: det övergripande temat med unga människor som söker sin identitet, de många rösterna, kommunikationssvårigheter och språkförbistring, klass och lojalitet. Men också det språkligt lekfulla, förkärleken för hemmasnickrade ordspråk och talesätt (flera personer ägnar sig åt det, vilket antyder att det kanske är ”författaren” snarare än bokens karaktärer som gillar dem) och den underfundiga humorn. Jag skrattar mycket när jag läser. Som när Samuel beskriver hur han hanterar sin senila mormor: ”När hon inte känner igen mig brukar jag sätta på mig morfars gamla pälsmössa. Då blir hon medgörlig. Men man måste hålla lite avstånd för ibland vill hon luta sig in för en puss.”
Att läsa Allt jag inte minns är att stiga in i nu ganska välkänt och etablerat Khemiriland och jag trivs mycket bra där. Det här är en bok som behöver läsas med uppmärksamhet, och som med sin lekfulla mångtydighet då ger rikligt tillbaka.
Läs även: SR:s romanpris till Khemiri
Hassen Khemiri skriver av glädje
ÄMNET
Med Allt jag inte minns kräver Jonas Hassen Khemiri av sina läsare att vi ifrågasätter alla röster som gör anspråk på att berätta något som är sant. Det är en bok som behöver läsas med uppmärksamhet, och som med sin lekfulla mångtydighet då ger rikligt tillbaka, anser Eva-Lotta Hultén.
SKRIBENTEN
Eva-Lotta Hultén är kulturskribent och litteraturkritiker på GP Kultur. Recenserade senast Philip Roths roman Nemesis.
