Jonas Gardell | Torka aldrig tårar utan handskar Del 1. Kärleken

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jonas Gardells nya bok Torka aldrig tårar utan handskar har undertiteln Kärleken, och är första delen i en kommande trilogi, eller ”roman i tre delar”. De två följande delarna – Sjukdomen och Döden – utkommer nästa år.

Här finns en rörande kärlekshistoria: två pojkar i tjugoårsåldern hittar fram till varandra en julnatt i Stockholm. Hand i hand börjar de vandra genom staden, medan snön faller över Hornsgatan.

Året är 1982. Rasmus är en Värmlandspojke som kommit till huvudstaden för att få vara sig själv och slippa bli mobbad. Benjamin är ett till synes mycket välanpassat Jehovas vittne, som ägnar sina dagar åt att genom hembesök försöka omvända stockholmarna till Jehovas lära.

ANNONS

Men författarens ambitioner med sin roman inskränker sig inte till att vilja berätta om kärleken mellan dessa två unga män. Han vill också få med den sanna historien om hur hiv och aids kom till Sverige. Därför inleds boken med en döende man i en sjukhussäng. En oerfaren sköterskeelev grips av medlidande, och torkar den sjukes tårar med sin nakna hand. Hon får reprimander av en äldre kollega. I slutkapitlet får vi veta att den döende är Reine – den förste i Sverige som kommer att avlida i aids, 9 augusti 1983.

Gardell har studerat homosexualitetens historia och intervjuat aktivister och specialister när det gäller homokamp, aidsvård och livet i Värmland respektive inom Jehovas vittnen.

Det är alltså en välunderbyggd och väldokumenterad bok.

Men det som imponerar allra mest på mig är ändå författarens förmåga att med hjälp av sin oerhörda känslosamhet skapa en intressant samhällsskildring. Nästan som Dickens.

Jonas Gardell gillar att skapa tidsport-rätt. Ett slags arketyper där läsaren inbjuds att känna igen sig, och småle eller få tårar i ögonen.

Det gör han också här: vi bjuds på en kondenserad generationsroman – om två pojkar som föddes under det optimistiska sextiotalet, var tonåringar under det radikala sjuttiotalet och blev vuxna i början av det toleranta åttiotalet. Vi får snapshots från de båda pojkarnas uppväxt – på en liten ort i Värmland, respektive i kretsen av Jehovas vittnen i Stockholm.

ANNONS

Benjamins familj är sekteristisk, men inte abnorm. Mamman är kärlekskrank men ängslig. Pappan är en exemplarisk familjefar, som prioriterar familjen, Jehova och fönsterputsning framför karriär och status. Han brukar aldrig våld. Familjen har ett litet sommarparadis vid havet, där barnen badar nakna, i all oskuld.

Rasmus är centrum i sin värmländska släkt. Han är en skör klenod, inte bara för sina föräldrar, utan också för sina barnlösa mostrar. Alla förenas i ömheten och oron för Rasmus – den lille tankfulle pojken som inte vill leka med de tuffa grabbarna.

Kärlek och kontroll är det kitt som håller dessa familjer samman. Men där finns också passioner och extremism. Ironin över mellanmjölkens ljumma land är således nertonad. Fast en del humoristiska detaljer finns förstås kvar. Till exempel en barnpyjamas från sjuttiotalet, prydd med nakna damer som cyklar – den har Rasmus fått av sin frigjorda Stockholmsmoster.

Vi får följa Rasmus resa till friheten i Stockholm. Och hans intåg i Stockholms homovärld, i början av 1980-talet. Beskrivningen av den världen är också njutbart arketypisk. Och nästan idyllisk. Småskalig, begriplig: männen som träffas vid det där runda räcket på övervåningen på Stockholms Central- station – det som också kallas Bögringen (citat: ”Är det någonting tonårspojkar ute i landet vet om Stockholm är det detta: i Stockholm finns bögarna, och bögarna träffas vid Bögringen, där de raggar upp varandra för att gå hem och knulla varandra i prutten …”) Och RFSU:s Klubb Tim på Timmermansgatan, där män i alla åldrar tryggt och lugnt kan dricka kaffe och hångla. Och så det mer dekadenta och riskabla sexlivet: på bastuklubbar, i parker och i bilar.

ANNONS

Rasmus rör sig rastlöst genom staden, och prövar på alltsammans – som den renhjärtade hjälten i en gammaldags bildningsroman. Och snart träffar han också på Paul – alla bögarnas mänskliga ängel och omtänksamma välgörare. Toleransens banérförare, förklädd till glad fjolla. Det är hos honom alla möts på julafton. I sju år varar lyckan, och sedan kommer prövningarna …

Jag gillar den här romanen. Genom att vara allvarlig och i tid bromsa ironiska blinkningar och behagsjuka lustigheter lyckas Gardell skapa äkta igenkänning och inlevelse. Ibland blir jag lite besviken när han avbryter en känslig scen för att komma med torra fakta om aids och bögarnas svenska historia. Fast kanske är det också en medveten metod att hålla känslosamheten på en precis lagom nivå. Nämligen just innanför den gräns som skiljer litteratur från sentimentalt dravel.

Det blir spännande att se hur de två kommande delarna – Sjukdomen och Döden – gestaltar sig. Och om de har något att tillägga. För Kärleken innehåller ju i själva verket både sjukdomen och döden.

ANNONS