Sjukdomen är den andra delen av Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar, som handlar om vad som hände när hiv-smittan och den ännu obotliga ”bögpesten” aids kom till Sverige i början av 1980-talet.
Med sina böcker skapar Gardell ett ärominne över de döda och en drabbande, välunderbyggd redogörelse för ett avsnitt av Sveriges moderna historia som fram till nu gärna har utelämnats, glömts bort eller skylts över. Särskilt av oss som var med på den tiden, men inte hörde till de drabbade.
Gardells projekt kanjämföras med 1990-talets Om detta må ni berätta, som med femtio års försening presenterade en ny historia om Förintelsen för skolbarnen i Sverige. En historia där Sveriges hjältegloria såsom neutralitetens, toleransens och humanitetens hemort på jorden fick sig en obotlig törn.
Jag uppfattar denna andra del i Gardells trilogi som bättre och mer omskakande än den första. Kanske är det för att jag nu börjar känna att Gardell med sitt verk lyckas underminera min egen personliga historiesyn när det gäller de decennier då jag själv var ung: det flummiga sextiotalet, det radikala, frigörande sjuttiotalet och det självgoda åttiotalet. Han applicerar en sprängladdning i det trygga monument över min egen ungdom som jag cementerat ihop.
Han blottlägger hur intolerans, grymhet och fördomar grasserade, i en tid då vi trodde oss hylla frihet och tolerans.
När jag lästedenförstaboken, Kärleken, tyckte jag att Gardells känslostarka berättelse ibland stördes av de avsnitt där författaren närmast plikttroget redovisade fakta och siffror om hur de hivsmittade och aidssjuka behandlades av samhället, inom vården och i den offentliga debatten. Jag tyckte att det kändes onödigt, eftersom författaren redan så väl hade gestaltat situationen i de enskilda människoödena. Jag inbillade mig att vi inte behövde några bevis och dokument. Att sanningen var lättillgänglig och självklar… När jag läser Sjukdomen och kommer till faktaavsnitt tycker jag däremot att allt känns nödvändigt och väl sammanfogat. Och jag läser girigt efterordet, där författaren tackar sina informanter, och nämner litteratur han läst i ämnet. Någonting har ändrats. Det är allvar.
Boken är en riktig dokumentärroman. Och den har dessutom ett tydligt syfte. En mission. Gardell skapar något som jag skulle vilja kalla en politisk kärleksthriller. Det handlar inte om begränsad partipolitik utan om ett helt samhällsbygge. Och inte om ett slags kärlek, utan om all möjlig slags kärlek – hjärtats och könets kärlek, föräldrakärlek, kärlek till mänskligheten och kärlek till en Gud.
Det är ettdjärvtprojekt, och lyckat. Tv-serien, som byggde på den ännu inte färdigutgivna trilogin, är bara ett smakprov. För att till fullo drabbas måste man läsa böckerna. Men det är varken tungt eller tjatigt. För de är lättlästa, och spännande, och känslostarka, och fulla av fakta som borde vara obligatoriska att känna till.
Och till skillnad mot de flesta andra samhällsskildrande thrillers som Sverige översvämmas av är tårarna och blodet äkta.
I Sjukdomen lyckas Gardell också nyansera och fördjupa bilden av de personer han presenterade i Kärleken. Han balanserar inte längre på gränsen till karikatyr och schablon. Till och med bilden av den älskansvärde bögängeln Paul är mer dämpad och mångbottnad. Och beskrivningen av den förtvivlade kärleken hos den döende Rasmus värmländska provinsföräldrar är något av det vackraste och mest rörande jag läst. Helt i klass med Selma Lagerlöfs beskrivning av den förtvivlade faderskärleken i Kejsaren av Portugallien.
Nästan likadant är det med beskrivningen av en pojkes uppväxt som främling på Resö i Bohuslän. Det är som en miniroman i romanen. En tidlös berättelse med episk styrka. Om provinsens tröstlöshet, naturens obeveklighet och det ofrånkomliga ödet.
När jag läst trilogins första del, Kärleken, befarade jag att Jonas Gardell redan berättat allt som han hade att säga om kärleken, sjukdomen och döden. Berättelsen var så tät och rasande och intensiv. Som om författaren själv inte vågade tro att han verkligen skulle få chans att skriva de två övriga böckerna itrilogin, och därför för säkerhets skull berättade allt på en gång i den första boken. I Sjukdomen berättar han egentligen samma historia om samma personer en gång till. Och ändå är det en helt ny berättelse. En djupare, säkrare, sorgsnare. Nu väntar jag ivrigt på den tredje boken i detta storslagna och nydanande romanprojekt.
Jonas Gardells roman Sjukdomen – andra delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. En tidlös berättelse med episk styrka, skriver Kajsa Öberg Lindsten.
Kajsa Öberg Lindsten är kritiker och översättare. Medverkar regelbundet i GP. Aktuell med översättningen av Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte.
