I förordet till sitt urval Levande svensk dikt från sent trettiotal skriver Sten Selander att han försökt spegla en ”allmängiltig värdesättning”. Detta för att inte styras av ”litterär upptäckarglädje” och råka åstadkomma ”någon sorts frimärkssamling” i stället för en giltig antologi. Som om kärleken till dikten vore principiell fiende till en klarsynt värdering.
Ett rikhaltigt sortiment av exempel på den motsatta hållningen ger poesikännaren och -älskaren Jonas Ellerström i sina båda senaste böcker: det spännande urvalet Under tidens yta från förra året, med bortglömda diktare känsligt lästa, och den nu utkomna Hemlängtan ur världen – essäer om poesi.
I förordet till Under tidens yta skriver han att urvalet fått växa fram organiskt, i bejakelse av ”en sakletar- och upptäcktsresarglädje”. Detta gäller också den nya samlingen av nästan fyrtio texter med tonvikt på svensk och engelskspråkig modernism.
Hur skall man karakterisera essäisten Ellerströms metod? Man kan börja med det faktum att han inte endast är författare utan också bokförläggare.
Hans reflexioner utgår inte sällan från konkreta bokexemplar, brev eller andra dokument, för att växa till fascinerande kartläggningar. Föreningen av obönhörlig källkritik och en improvisatorisk förmåga att gripa plötsligt skymtade samband, gör framställningen bildande och förförisk.
Några av texterna i avdelningen ”I marginalerna” dubblerar eller vidareför dem i Under tidens yta. Känslan för det inofficiella och ur hierarkier fallna är ett viktigt drag i Ellerströms temperament. Det hindrar honom inte att utförligt fundera kring någon av modernismens portalfigurer, exempelvis T.S Eliots filosofistudier, eller förhållandet mellan Hemingways och Gertrud Steins stilsträvan. Med en örns vingbredd och en falks detaljobservans seglar essäisten fram över textlandskapen.
Andra attraktiva sidor av Hemlängtan ur världen är författarens förmåga till ljus, nyfiken förtrolighet – som i samtalet med den för några år sedan bortgångne poeten Augustin Mannerheim, eller i minnesbilderna från några möten med den fågelkunnige och djupt musikaliske Bengt Emil Johnson. Ömheten inför den skapande människans utsatthet blir aldrig sentimental utan finns där som en självklar grundklang, i läsningar av en dödsvigd poesi som den tbc-sjuka Anna Cederlunds eller i fint tillskurna själsanalyser av föraktets motiv hos Stagnelius och Ekelund.
Om det är något den generöse Jonas Ellerström har svårt att fördra, är det maktmissbruk och allmänt översitteri. Gång efter annan inskärper han sin motvilja mot hierarkier och gränsdragningar – ja, så ofta att frihetsbudskapet kan få anstrykning av tvång. Men vetgirigheten och själva lärdomens nyanserande kraft räddar honom från egalitär moralism.
Jag har läst denna bok med odelad glädje och tacksamhet. Vissa formuleringar har jag antecknat eftersom de lyser upp hela epoker med det plötsliga fyndets oavvislighet: ”I det Paris som ingen ännu visste var mellankrigstidens Paris…”.
