Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jonas Brun | Skuggland

Jonas Bruns roman Skuggland är som ett examensprov i litterär gestaltning , anser Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Jonas Brun

Skuggland

Albert Bonniers Förlag.

Det är mycket barn- och ungdom i litteraturen nu, som vore det den enda väsentliga livsperioden, och vuxenlivet enbart en efterskörd. Man kan längta lite efter historier om vuxna människor, med vuxna människors problem och konflikter, utan gammal sur barndom som underförstått facit. Plötsligt slår det mig hur deterministisk mycken litteratur är; ett ständigt sökarljus mot det som antas ha programmerat en, ödet, strukturerna.

Det man då söker tycks inte vara sin frihet, utan sitt fängelse. I Jonas Bruns nya roman Skuggland minns berättaren Erik en nära barndomsvän som också hette Erik. Åren när de var omkring elva–tolv år.

Redan från början är vi inne i en spegellabyrint, den är grundmekanismen i Bruns romanbygge. Huvudpersonen ville bli som den andre Erik, sammanväxt, sammanblandad för alltid. Det skulle bara vara de två, utanför världen, i en tvåmanscell undanställd tidens gång. Med Michael Jackson och datorspelet Shadowland. Där man aldrig behövde bli vuxen. Men så kom Marcus emellan; trängde sig in till att bli den andre Eriks bäste kompis, så jagberättaren Erik plötsligt hamnade utanför, ensam.

Och en natt försvinner kompisen och Marcus. De antas blivit upptagna i en bil av en pedofil. De återfinns aldrig, inte deras kroppar, ingenting.

Detta är i komprimerad form själva historien. Kring den bygger Brun sin labyrint i varv på varv; det är oerhört litterärt, som ett examensprov i litterär gestaltning, där han varit en mycket läraktig elev. Hans begåvning är uppenbar, men inspirationen liksom nertryckt i en alltför rigid form. Det saknas det där tillfälliga, nyckfulla som sprider livgivande grus i maskineriet. Allt matas prydligt in i bilden av speglingar, av barndom utan gräns eller vilja, Peter Pan som en tidigare Mikael Jackson, H C Andersens saga om Isdrottningen, pianisten Liberace som genom en operation ville göra sin älskare lik sig själv– allt blir till delar av fängelset. Och Bruns metod alltför synlig, de litterära byggnadsställningarna inte helt borttagna.

Lätt vore att säga, att detta just är meningen. Men för mig står duktigheten i vägen.