Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/2

John le Carré gjorde spionromanen relevant

Den engelske författaren David Cornwell, mer känd som John le Carré, avled igår i sitt hem i Cornwall, England. Han blev 89 år gammal.

Medan Ian Flemmings böcker om James Bond i bästa välmening kan beskrivas som charmfullt nonsens, var det John le Carré som utvecklade spiongenren genom att på ett originellt vis lyfta den till verkligt intressant och relevant litteratur. Med sällsam stilistiskt skärpa, särskilt i dialogerna, intelligenta historier och alltid ytterst välgjord research blev le Carré en av efterkrigstidens främsta engelskspråkiga författare.

Hans komplicerade spionthrillers i moralens gränsland handlar om infernaliskt ränksmideri, institutionaliserat bedrägeri samt cynism och svek utfört i Partiets, nationens eller den snöda vinningens namn. Som psykologisk gestaltning av rigid konsekvensetik lämnar den föga i övrigt att önska. John le Carrés plats i det litterära landskap är därför bredvid humanistiskt och moraliskt drivna författare som Charles Dickens och George Orwell - personer orädda att gå i klinch med dumhet, girighet och politisk korrekthet var än de ger sig tillkänna.

Hans komplicerade spionthrillers i moralens gränsland handlar om infernaliskt ränksmideri, institutionaliserat bedrägeri samt cynism och svek utfört i Partiets, nationens eller den snöda vinningens namn.

LÄS MER: Thrillerförfattaren John le Carré död

David Cornwell föddes i engelska Dorset 1931 och han valde sin författarpseudonym John le Carré i samband med utgivandet av sina första romaner, tre decennier senare. Namnet handlade mindre om fåfänga än om nödvändighet. Hans arbetsgivare, brittiska underrättelsetjänsten MI6, krävde för att godkänna publicering av böckerna att han inte skrev under eget namn; de använde dock inte ordet pseudonym utan täckmantel.

Han började arbeta vid MI6 1960, blev stationerad i Bonn eftersom han talade tyska flytande, men ackrediterades inte hos västtyska underrättelsetjänsten. Han arbetade alltså utan officiell sanktion från landet i fråga, vilket antyder någon om uppdragets hemliga natur. Denna del av sitt liv var le Carré alltid förtegen om, vilket i sin tur bidrog till mytologiseringen av vem han egentligen var. Karriären hos MI6 blev emellertid kort eftersom han tillhörde en av dem som brändes av dubbelspionen Kim Philby, vilken i hemlighet arbetat åt sovjetiska KGB.

Hundratals brittiska agenter fängslades, torterades och mördades på grund av Philby. John le Carré klarade sig dock helskinnad, men hämnades genom att den svekfulle förrädaren i romantriologin om Karla, mullvaden Gerald, byggde på Kim Philby. Boken ”Mullvaden” utkom 1974 och blev en stor framgång. Den har filmatiserats flera gånger, senast av Thomas Alfredson.

John le Carrés bakgrund inom brittisk säkerhets- och underrättelsetjänst skapade tillsammans med hans välunderbyggda historier en föreställning om att romanerna i själva verket var skönlitterära reportage inifrån den reellt existerande spionvärlden. Så var det förstås inte. Trots det får man lätt en förnimmelse att Le Carré verkligen avslöjar något om underrättelsetjänsternas machiavelliska ränker och hänsynslöshet. Ett bidragande skäl var att hans djuplodande och vassa kritik i efterhand ofta visade sig vara korrekt.

Detta till trots är inte spioneri nyckeln till John le Carrés litteratur. Kärnan är snarare perenna frågor om svek och tillit.

En pikant detalj i sammanhanget är dessutom att den spionjargon som le Carré konstruerade, med begrepp som honey-traps, baby-sitters, lamp-lighters, ferrets och moles, uppenbarligen funnit vägen in i den verkliga underrättelseindustrin.

Detta till trots är inte spioneri nyckeln till John le Carrés litteratur. Kärnan är snarare perenna frågor om svek och tillit. I den delvis självbiografiska ”En perfekt spion” från 1986 ställs frågorna på sin spets. Det är djupt gripande och kanske den bästa av hans romaner. Spioneriet finns med, men framför allt handlar det om den dysfunktionella relationen till fadern som var en genuin storskojare och periodisk fängelsekund. Att existentiellt överleva samvaron med honom krävde samma egenskaper som förväntas av en spion i fiendeland.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.