I Johannes Heldéns nya diktsamling, Ljus, möts man av ett upplöst jag i en bortommänsklig värld. Det är ett fängslande upplägg som på sina håll får formen av en metafysisk thriller. Universum har förlorat sin mening. Det är upp till läsaren att finna den igen. Eller också inte. Det är svårt att veta vad Johannes Heldén är ute efter egentligen. Alla instrument och tricks finns där, men det är som om Heldén inte vill få ihop det.
Mina associationsbanor leder mig först till såväl Gombrowiczs absurdistiska detektivhistorier och Mircea Cartarescus hjärnresor, men här är allting avskalat, tillbakahållet, ja nästintill ogenomträngligt. Diktraderna är pepprade av andningspauser. Ibland reduceras texten till kryptiska meningar som ”partikelstormar slår genom löven”, ”ett minne inkapslat i ett minne” ”skyfall” ”AI”, ibland sticker den iväg över hela boksidan, som en amöba.
På bokomslaget ett David Lynch- liknande scenario, en bil lyser upp ett träd i natten. Om man tittar riktigt länge, så inser man att ljuset vid trädet egentligen kommer någon helt annanstans ifrån. Det är en perfekt illustration av diktsvitens initiationsmysterier.
Men om de orfeiska mysteriekulterna gick ut på att bära vidare kunskap från en civilisation till en annan, så tycks det inte finnas någon efterkommande civilisation som förväntas ta över och heller inga argonauter som kan medla mellan olika världar och kunskapsnivåer. Människan är utkastad i intet. Här och där kryllar det av mikrovärldar, biotoper, mycel. ”Det finns något där nere, i ett annat snarlikt system” skriver Heldén. Men vad? Det är det som är frågan.
På ett ställe står det ”Life is a pure flame, and we live by an invisible sun within us”, jag googlar meningen och finner att citatet tillhör esoterikern Sir Thomas Browne. Jag kommer då att tänka på den franske stjärnfilosofen Quentin Meillassouxs After Finitude och den spekulativa realismens försök att finna något att tro på, utan att hamna hos gud. Kanske är det just detta Johannes Heldén är ute efter – han är i så fall inte riktigt där än, men han har kommit en bra bit på vägen.
