Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Johanna Hagström: Westworld förlorar sig i grubblerier

Nya HBO-serien Westworld är visuellt storslagen, men berättelsen blir rörig och det blir svårt att engagera sig, skriver Johanna Hagström.

Tv-drama

Westworld
Av: Jonathan Nolan och Lisa Joy.
Med: Evan Rachel Wood, Anthony Hopkins, Ed Harris, Thandie Newton.
Svensk premiär: Måndag 3 oktober på HBO Nordic.
**

Kommer ni ihåg serien Lost? Inledningsscenen var så mäktig att jag bara satt och gapade när det stora flygplanet kraschade på en söderhavsö. Det var överväldigande dramatiskt och lyxigt välgjort.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den första lilla gnagande oron kom när isbjörnarna började kuta runt bland palmerna. Hade serieskaparna en färdplan? Nej, det hade de visst inte. Lost förlorade sig i postmoderna grubblerier och blev allt mindre intressant.

Ledsamt nog tycks HBO:s nya mastodontserie Westworld vara på väg åt samma håll. Det är mängder av rollfigurer, makalösa scenerier och ständiga kast mellan de olika världarna: Nöjesparken Westworld och det futuristiska laboratorium där parkens robotvärdar finjusteras och berättartrådarna spånas fram.

Läs också: HBO storsatsar på robotdystopi

När dagens vedermödor är över för de hårt prövade robotarna (som jag hädanefter tänker kalla hubotar, då en jämförelse med SVT:s serie Äkta människor ligger nära till hands) spolas de av, lappas ihop och rebootas. Givetvis minns de bara det de är programmerade att minnas och känner inget på riktigt. Eller?

Det hade såklart inte gått att låta människorna vara goda och hubotarna onda som i filmen Westworld från 1973 som serien bygger på. 2016 måste vi ställa oss frågor om var gränserna går för medvetande, för liv, för människovärde.

Precis som i Äkta människor jobbar Westworld mycket med skådespelarnas ögon, där alla känslor, och avsaknaden av känslor, speglas.

Skådespelarna som spelar hubotar har en dryg uppgift att gestalta allt som hubotarna programmerats med, samtidigt som det bubblar upp buggar i form av minnen som borde ha raderats och känslor som de inte borde ha.

Detta samtidigt som de skyfflas runt mellan världarna och omväxlande stängs av, sätts på (på flera sätt, det saknas varken våld eller naket i serien) och försätts i analysläge där deras status utvärderas av konstruktörerna i någon sorts utvecklingssamtal.
Skådespelarna gör ett jätte- jobb och det är inte deras fel att jag inte kan känna något för rollfigurerna. Till skillnad från just Äkta människor, där samma etiska och moraliska frågor ställs men där berättelsen är betydligt rakare, blir mina sympatier söndertrasade av att historien ständigt stoppas, backas och loopas.
När vad som helst kan hända blir ingenting tillräckligt engagerande och när vem som helst kan dyka upp, slitas bort och läggas till igen börjar jag själv känna mig som en tv-tittarrobot där i soffan, som bara betar av avsnitt efter avsnitt utan att känna något.
Till sist ett litet plus att lägga till den något snåla betygstvåan: Musiken är riktigt bra, med lustfyllda saloon-versioner av bland annat Soundgarden, Rolling Stones och Radiohead.

Läs också: Sexorgien för grov för Youtube - HBO censurade Westworld-trailer