Mitt i en utläggning om hur hopplöst förbisprungna stora tidningshus är i den nya medievärlden, avbryter reportern David Carr den intervjuade slyngeln från magasinet Vice och fräser "Att du sätter på dig en jävla tropikhjälm och tittar på några bajskorvar ger dig inte rätt att förolämpa det vi gör."
Det är en helt ljuvlig scen och den ärrade stjärnreportern Carr fortsätter att leverera giftiga oneliners genom hela den långfilmslånga dokumentären Page One – inside the New York Times, som visas på SVT 1 nu på tisdag 22.00. Carrs lyskraft är ensam stark nog för att göra filmen sevärd.
Filmaren Andrew Rossi har följt det redaktionella arbetet på en av världens mest prestigefyllda tidningar i en tid då branschen genomgår sin största kris någonsin och stora amerikanska mediehus rasar samman.
Alla är överens om att klockan är slagen för den traditionella papperstidningen. I en inledande scen åskådliggörs mötet mellan gammalt och nytt, när Wikileaks och dess förgrundsgestalt Julian Assange tar kommandot över nyhetsflödet med sina publiceringar av hemligstämplat material. Det går sedan som en röd tråd genom filmen.
Frågan som Rossi vrider och vänder på är: Överlever journalistiken i den nya medievärlden? Filmen utvecklar sig till ett brandtal för starka, oberoende nyhetsförmedlare, som orkar stå emot trycket från den maktelit som inte vill bli granskad. Trovärdighet är kapitalet som ska rädda den goda journalistiken.
Lite märkligt då att filmen bara snuddar vid de två stora skandaler som the New York Times själva står för under 2000-talet: Dels de lögner om massförstörelsevapen i Irak som reportern Judith Miller spred, dels korrespondenten Jayson Blair som under lång tid kopierade andras artiklar och satte sitt eget namn under. I Rossis lätt förälskade porträtt av tidningen och dess invånare finns inte utrymme för tuffa frågor om det.
Page One är en grundkurs i journalistikens villkor i en medievärld i snabb förändring. Men den lider också av ett av de problem som den beskriver, nämligen att nyheter är en färskvara. Trots att filmen bara är ett år gammal känns de fenomen och händelser som den beskriver lite nattståndna. Vice. Julian Assange. iPad. USA ut ur Irak. Tribune-kraschen. Jaha. Men NU då? Hur går det för tidningens försök att ta betalt för webbartiklar? Vilka träffsäkra sarkasmer sprider David Carr omkring sig idag? Vill du veta får du kolla på Twitter.
