Mästarnas Mästare på SVT gick in på sin fjärde säsong i söndags med samma fina tittarsiffror som tidigare. Drygt två miljoner valde att se gamla elitidrottare, som Linda Haglund och Håkan Loob, tävla, umgås och prata idrottsminnen.
Det har sagts förut, men tål att upprepas: tävlingarna i Mästarnas Mästare är svettiga kändislekar, varken mer eller mindre. Men det är inte heller tävlingsmomentet som är orsaken till seriens storhet.
För några veckor sedan skrev jag om varför Let's Dance höjer sig över den grå massan av kändisprogram. Man får se kändisar ta sig an en idrott som de inte behärskar och det för med sig två saker: De utvecklas och det nya sammanhanget gör att de öppnar sig och visar sidor vi inte kände till.
Samma sak med Mästarnas Mästare. Det är vid poolkanten och under de gemensamma middagarna som programmet blir bra. Extrema individualister får visa nya, sociala sidor, eller som Annichen Kringstad uttryckte det i premiärprogrammet: "Jag har kanske förstått att andra människor också kan berika livet."
Den pricksäkre bloggaren och krönikören Fredrik Backman har uttryckt att "Mästarnas Mästare är det absolut bästa exemplet på exakt allt som är fel med SVT". Han ogillade att SVT använder licenspengar till bred underhållning. Låt TV4 visa underhållning och lägg pengarna på dokumentärer och undersökande journalistik, ansåg han.
Men Backman gör ett tankefel. Utan bred underhållning skulle public service bli en marginaliserad utbildnings- och nyhetskanal som med säkerhet skulle få allt mindre budget att röra sig med. Och vem ska dra gränsen mellan vad som är public service och vad som är underhållning? I dag är giftermål mellan genrer vardagsmat.
Jag är dessutom övertygad om att Mästarnas Mästare hade varit en fattigare produkt i händerna på en kommersiell kanal. Nu har SVT lyckats göra programmet till något lite mer än bara underhållning för stunden.
Programledaren Micke Leijnegard har hittat den rätta tonen för tävlingar och samtal. Om TV4 hade fått sätta tänderna i programmet kan jag nästan lova att vi istället hade fått se en flåshurtig Gunde Svan som programledare. Däremot saknar jag honom som deltagare i år. Jag tror att det finns sidor av honom som vi ännu inte fått se.
För övrigt anser jag att Annichen Kringstad borde vinna den fula bucklan i år. Hon matchar fjolårets vinnare Ingemar Stenmark när det kommer till senig envishet.
Zappa till:
The Big Bang Theory, Kanal 5, vardagskvällar. Skippa den lökiga vinjetten så har du en riktigt rapp sitcom. Stjärnan heter Jim Parsons och är smått genial som Sheldon Cooper.
Zappa förbi:
Hjälp, vi flyttar ihop! SVT, måndagar. Programledarna Ylva Hällen och Jon Eliasson kan vara tv-världens trevligaste, men programmet är för blekt i en överetablerad genre.
