Jag ska erkänna att jag trodde att den nya appen, där du kan tävla mot tv-lagen och soffkompisarna, redan fanns. Så självklar känns den. Alltså är det inte en dag för tidigt att lansera den.
Men det är förstås inte appen utan laguppställningarna som det snackas om. I år innehåller deltagarlistan förvisso idel ädel medieadel, men inte så många av de kändisar som brukar ringas in till tv:s olika lekprogram.
Deltagare som journalisterna Kristin Lundell och Erik Niva eller författarna Bea Uusma och Isobel Hadley-Kamptz har många läsare, men deras ansikten är fortfarande relativt okända.
Tack för det! Både ögon och själ gläds åt lite omväxling även i det lättsmälta fredags-tv-utbudet. Jag nöjer mig så bra med att ha Claes Malmberg i Gissa låten och Doobidoo. Jag behöver inte se honom i dressinen också.
Dessutom är det ett välkänt problem att många är livrädda för att ställa upp i På spåret och riskera att göra bort sig inför två miljoner tittare. Att tvinga någon att schavottera med sina grunda kunskaper är bara elakt. Då är det bättre att satsa på deltagare som är omvittnat allmänbildade.
Däremot tycker jag det är synd att fjolårssegrarna Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl inte tillåts vara med igen. Om jag har förstått rätt hade de gärna ställt upp och jag är säker på att många är nyfikna på hur "stormästarna" hade klarat årets konkurrens.
Motståndet ser sannerligen tuffare ut än på många år. Jag tror mycket på förra säsongens tvåa Göran Hägglund, som nu får en ny partner i Olivia Wigzel, generaldirektör för Socialstyrelsen. Jag blir inte förvånad om de tar hem hela klabbet.
På den spirituella fronten hoppas jag att team Kristin Lundell/Johan Hilton och Bea Uusma/Kristoffer Appelkvist ska leverera.
Sammanfattningsvis: I en samtid där bred underhållning har blivit synonymt med kända ansikten är det befriande att På spåret törs lita på att programmet håller utan konstgjord andning. Kaxigt och vägvinnande.
