Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Johan Theorin | Rörgast.

Johan Theorin | Rörgast

Spänningen byggs upp som ett undertryck i texten när Johan Theorin väver samman ett myller av berättartrådar, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

roman

roman

Johan Theorin

Rörgast

Wahlström & Widstrand

Johan Theorin hör till de spänningsförfattare som är bra på gråzoner. Medan deckargenren blir allt mer schablontyngd har Theorins skräckkryddade kriminalromaner sedan debuten 2007 gått i motsatt riktning; in i osäker terräng där gränsen mellan världarna är tunn, och skymning råder både inom och utanför människorna.

Den nya romanen Rörgast är den fjärde delen i den serie som utspelar sig på Öland och har följaktligen en del gemensamt med föregångarna. Nästan sjuttio år har gått sedan skutskepparen Gerlof Davidsson – den sammanbindande gestalten i Ölandsromanerna – hörde den döde Edvard Kloss knacka i kistan på kyrkogården och nu hinner det förflutna i kapp. En hämnare har återvänt till ön efter ett liv i exil och snart dras Gerlof in i en härva av våld, mord och minnen, kretsande kring hotellägarfamiljen Kloss. Berättelsen pendlar mellan ett förflutet, som tar sin början på 30-talet och nittonhundratalets sista sommar. Med sitt långsamma berättartempo där spänningen byggs upp som ett undertryck i texten väver Theorin samman ett myller av berättartrådar och perspektiv till en historia, som på oväntade vägar sträcker sig tillbaka ända till Stalins Sovjet och Den stora utrensningen.

Språket är rakt och avskalat, intrigen intrikat: ingenting är riktigt vad det ser ut att vara, varken människor eller miljöer. Scenen där pojken Jonas hamnar på ett spöklikt skepp tillsammans med döda och nästan-döda sjömän är en suggestiv mardrömsscen som jag inte kan släppa efteråt, men i slutändan, när uppgörelsen är över, ska det visa sig att spänningen inte ligger på det övernaturliga planet. Det verkligt blodisande i Theorins roman blir i stället skildringen av familjehemligheternas förbannelse; hur tystnader går i arv och hur överilade beslut kan dra igång ett skred av händelser som ger efterskalv i decennier.