Just när jag läste Johan Theorins nya bok, en novellsamling med den vitsiga titeln På stort alvar – alla historierna försiggår på Öland – fick jag höra att Ray Bradbury var död. Vilket blev dörren in till denna recension, eftersom Theorins storys har visst släktskap med Bradburys, om än inte så flerskiktade, mångdimensionella, och mindre poetiska. Detta trots att miljön är betydelsefull för båda – i Theorins fall nästan huvudperson. Öland som tillstånd, själsliv, och vädret som ständig partner, eller presumtiv fiende.
Noveller kan vara så mycket. Numera oftast stämningar, situationer som inte kommer ur fläcken; gärna då med Hemingways antydande teknik, och den är svårbemästrad. Mästaren själv talade ju om att merparten av en novells innehåll borde befinna sig under ytan, som isberget; problemet med hans efterföljare – som är många, många – blir då om det överhuvudtaget existerar något isberg under den perfekt slipade ovansidan. Det är en stil som lockar till mystifikationer, i stället för mystik. Johan Theorin skriver inte så.
Han är berättare, med den muntliga skrönan som bakgrund och inspiration. En del historier rör sig just på gränsen till det övernaturliga, som den stillsamt suggestiva storyn om hunden som hittas simmande ensam i havet, och omhändertagen bara vill tillbaka dit; där är det mycket Bradbury. Annat är episoder, skisser, ögonblicksbilder och infall fångade i flykten. Sen då de verkliga spökhistorierna, som också andas aningen H P Lovecraft, minus dennes ibland överansträngda effekter. Theorin nämner själv Lovecraft i sitt förord.
Bäst, och kanske mest personlig är Kommendant, gjord som en nedräkning från tio till noll. Den handlar om övergången från överhettad barnslig våldsfantasi, till vardag och arbetet på ett äldreboende, om mognad och att bli vuxen, och utnyttjar ett slags exakt inplacerad antiklimax som effektiv litterär metod.
Det är historier, som ur vad som kallades ”läsebok” när jag var barn. Theorin sysslar inte med extravaganta och iögonfallande knep och knåp. Hans personer är enkla och tydliga. Han meddelar läsaren direkt vad denne behöver veta, och berättar på. Det kan vara en lättnad att få läsa sådan icke-kokett prosa. Det är underhållning, tidsfördriv, och eventuella djup får man själv tillhandahålla.
