Johan Theorin: Nattfåk

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det börjar mycket spännande: en familj lämnar storstaden och flyttar in i ett stort, öde hus där många tragedier har utspelat sig genom tiderna. Mannen bär en otydlig och halvt förträngd förlust inom sig. Det finns en svag disharmoni i familjen, trots den uppenbara kärleken mellan medlemmarna. Är det huset som spökar, eller beror skevheten på något annat?

Så, innan man hunnit förbereda sig, inträffar det hemska.

Det är utifrån denna chockartade sorgekärna som de andra tragedierna väller fram som nattfåken, det stora öländska ovädret, över den stackars familjen i det gamla, ekande huset.

Nattfåk är ett svart stycke text, en bok som tematiskt omfattar ett flertal av de värsta skräcker man kan föreställa sig. Som läsare häpnar man över författarens mod. Utan vidare väver Johan Theorin sin gobeläng av så många trådar - förlusten av de allra mest älskade, attacker av satanist-psykopat-tjuvar, missbrukande systrar, svekfulla mödrar, vålnader, förräderier och urgamla människooffer - att berättelserna till slut börjar trängas med varandra och dränera varandra på betydelse.

ANNONS

Nattfåk blir ett artilleri av tragedier, men även ett myller av berättelser. Och det skall verkligen sägas att denna berättarmani, denna förtjusta salva av historier är imponerande och ovanlig i svensk litteratur. Desto mer tråkigt att behöva konstatera att alla dessa historier förlorar tyngd och mening då de nästan undantagslöst hanterats med brådska. I takt med att bokens klimax - nattfåken - närmar sig, blir också berättelsens många trådar allt suddigare och alltmer likartade, de blir svåra att urskilja, som i snöstorm.

Johan Theorin har mycket att berätta och just hans lustfyllda fabulerande och ohejdbara intrigspinnande är makalöst, ovanligt. Men i Nattfåk får intrigerna ta över allt - på bekostnad av gestaltningsarbetet som en berättelse om ofattbar sorg och evinnerlig saknad skulle ha krävt.

ANNONS