Bland det värsta som kan hända i ett enskilt liv och i ett samhälle är att man mister förmågan att ställa sig utanför. För femtio år sedan skrev Herbert Marcuse – 68-rörelsens husfilosof – om konsten som en negerande, utanförstående kraft i samhället. Idag blåser anpasslighetens vind i motsatt riktning, i ett samhällsklimat där livet i allt högre grad levs sittande i knäet på varandra. Mer än någonsin kan jag längta efter röster som påminner om vikten av att ta det där steget åt sidan där man möjligen kan få syn på det som Lars Gustafsson en gång så väl beskrev som ”… ett hemligt samhälle inunder det synliga samhället.”
Litteratursociologen Johan Svedjedals nya essäsamling Ner med allt? blir för mig en sådan påminnelse. Boken, som har lånat titel från en låt av legendariska bandet Gunder Hägg – och lagt till ett frågetecken – handlar om de som under ett decennium på 60- och 70-talen ville skriva fram en annan värld: folkhemsrebellerna i svensk litteratur, verksamma mellan 1965 och 1975. Hur förändra samhället med skönlitteratur? Ämnet öppnar upp för ett myller av uppslag och associationer, men Svedjedal är nu inte den planlöst strövande sortens essäist. Redan på första sidan drar han skarpa gränser kring sitt ämne. Nej, här handlar det inte om att gestalta någon tidsanda, inte heller om att kartlägga litterära arv och se sambanden med vår tid. Vad Svedjedal gör är istället att fokusera på skönlitteraturens förhållande till demokratin och på dess estetik. Hur såg dåtidens samtidsengagerande författare på demokratin och dess brister – och på diktaturerna? Vilket formspråk använde de, i sitt sökande efter en litteratur som kunde skapa politisk opinion?
I bokens mest centrala text, Verkligheten som grepp, möter vi dåtidens dokumentarister, i jakt på en politiskt radikal litteratur, som inte bara ville ställa sig nära verkligheten utan också förstå och förändra den. Sara Lidman, Jan Myrdal, Sven Deblanc, Göran Palm, P.O. Enquist och Per Olof Sundman hörde alla till dem som under en period övergav skönlitteraturen för ”verklighetens” genrer, som resereportaget och intervjuboken.
Utan att fördjupa sig i den numera sönderdebatterade frågan om vad som är skönlitterärt och inte – tack för det! – resonerar Svedjedal kring de olika stilistiska grepp, som dessa författare använde för att skapa autenticitet – eller en illusion av autenticitet. ”Jag är verklighetens tolk, icke dess vanställare”, sammanfattade Jan Myrdal och ringade därmed in en ny sorts författarroll, en där författare ställde sig själv i bakgrunden, kyligt observerande, med en önskan om att låta materialet tala.
För en författare som Sara Lidman fick den tillfälliga omställningen från diktare till en undersökare en lavinartad genomslagskraft: hennes intervjuer med LKAB-anställda gruvarbetare i Svappavaara och Kiruna samlade i rapportboken Gruva från 1968 kom att läsas av så många och få sådan påverkanskraft att Lidman, när gruvarbetarna året därpå gick ut i strejk, kom att anklagas för att ha provocerat fram händelseförloppet. Andra, som Jan Myrdal, kom snart att kritiseras för att skapa ”partitrogna hjälteporträtt” med ”affischestetik”. Svedjedal håller fram de båda med lätt penna och en lågmäld sorts auktoritet som bidrar starkt till min goda läsupplevelse.
Fylld med fakta och detaljerade resonemang hade Ner med allt? kunnat bli en tungläst utmaning, men faktum är att läsningen mestadels blir lustfyllt engagerande. Svedjedal vänder på varenda sten inte bara en utan ofta flera gånger på ett vis som är tankeutvidgande och väcker min lust att resonera med texten. Den som har för vana att reflexmässigt avskriva protestlitteraturen som en estetisk ökenvandring, märkt av likformighet och yxiga paroller, får goda skäl att nyansera sig i mötet med författare som Olof Moberg, en nästan helt glömd göteborgsförfattare, Gun-Britt Sundström och framtidsskildraren Per Wahlöö vars romaner om samförståndsstaten Mord på 31:a våningen och Stålsprånget genast hamnar längst upp på min läslista tillsammans med Mobergs intensiva inifrånskildringar av ungdomsupproret.
I bokens inledning liknar Svedjedal sitt arbete vid att gå in i ett mörklagt hus, i utkanten av staden, ett där hyresvärden flyttat men nyckeln fortfarande finns i förvar. ”Jag har velat låsa upp byggnaden, tända i några av rummen och se mig om.” Tack vare den hållningen, som så fint balanserar nyfikenhet med vaksamhet, blir återbesöket i det förflutna oavbrutet levande och vitalt, helt renat från den blankögda nostalgi eller distanserande ironi, som inte sällan infinner sig när vi pratar sjuttiotal.
Att den övervägande majoriteten av författare som tas upp är män, kan man så klart ha synpunkter på. Ska man se det som en spegling av dåtidens syn på litteratur? Svedjedal är medveten om snedfördelningen och adresserar den i bokens inledning.
.
Ämnet
Litteratursociologen Johan Svedjedals nya essäsamling Ner med allt? handlar om de författare som under ett decennium på 60- och 70-talen ville skriva fram en annan värld.
Skribenten
Malin Lindroth är författare och kulturskribent. Skrev senast om Lars Noréns samlade dramatik.
