När Johan Svedjedals imponerande trebandsbiografi om Carl Jonas Love Almqvist når slutet har den hånade Det går an-prästen fått sin revansch. Kvarlevorna vilar tryggt i familjegraven, Heidenstam och Key har återupprättat författarens ära och generationer av skolelever matats med klassikern Det går an.
Men när historien inleds 1841 är Almqvist avskydd, till den grad att det nästan är svårt att fatta. Svedjedal nämner Palmehatet som jämförelse och det är en träffande bild. För Det går an blir han aldrig förlåten. Portad från salongerna, nekad tillträde till akademier och pastorat, utslängd från sin rektorstjänst tvingas han under 1840-talet till ett furiöst mångskriveri där de ekonomiska kraven överröstar de kreativa målsättningarna.
Resan fascinerar. Under bara några år fångar Almqvist som individuell aktör en omvälvande process som annars brukar sägas pågå under åtskilliga decennier. Ämbetsförfattaren och salongslejonet blir marknadsförfattare och fri litteratör. Innan en härva av skuldsedlar, lögner och krossade drömmar utmynnar i katastrofen 1851 - anklagelserna om förskingring och försök till förgiftning av en procentare, von Scheven. Istället för att köpa Aftonbladet, som det var tänkt, tvingas Almqvist fly. Efter femton år i Amerika, där han bland annat begår bigami, driver hemlängtan honom till tyska Bremen, där han dör 1866, 72 år gammal. Utfattig och under antaget namn.
Svedjedal mejslar fram en karaktär som blir begriplig i all sin motstridighet. Utan att beröva Almqvist ett uns av värdighet eller magi, gör han legenden till människa. Samtidigt kommer han knappast undan det paradoxala faktum att Carl Jonas Love Almqvists liv är av det slag där verkligheten ständigt tycks överträffa dikten. En vetenskaplig biografi över en sådan karaktär blir därför av nödvändighet också något av en roman. Om än försedd med fotnoter.
