Johan Rheborg gör den grinige gubben älskvärd

Johan Rheborg berör med sin vackra tolkning av Fredrik Backmans romanfigur. Han kastar publiken tvärt mellan gapskratt och hjärtesorg.

ANNONS
|

Ove vill dö. Helst i dag. Om det bara inte vore för den där jobbiga, nyinflyttade grannkvinnan med sin oduglige man, som alltid lyckas avbryta honom varje gång han är i färd med att avsluta sitt eländiga liv. Ove tillbringar sina dagar med att hålla ordning på precis allt och alla i det lilla kvarteret. Mest för att det är det enda han bryr sig om sedan hans fru gick bort.

Johan Rheborg gör ett utmärkt jobb i rollen om den arge gubben som kastar oss fram och tillbaka mellan tårfyllda ögonblick och storartad humor. Allra bäst är det när han blir fysisk på scenen och spelar upp dialoger med grannarna. Hans kroppsliga beskrivning av att åka bil med den rattoduglige grannen Parwaneh får applåder så att väggarna vibrerar inne på Draken.

ANNONS

Denna enmanspjäs är regisserad av Emma Bucht, och har ett mycket välskrivet manus av Marie Persson Hedenius, efter Fredrik Backmans roman. Och även om det känns som att den här berättelsen öppnar upp för otaliga framtida tolkningar så är det faktiskt svårt att tänka sig att någon kan göra rollen bättre än Johan Rheborg. Den vresige mardrömsgrannen Ove går från en helt olidlig surgubbe till en mycket älskvärd man inom loppet av sekunder, och Johan Rheborg levererar replikerna med pondus.

Att jämföra Johan Rheborgs monolog med Rolf Lassgårds version av Ove, från Hannes Holms populära långfilm, är givetvis som att jämföra äpplen och päron. Men det intressanta är att tolkningarna trots allt är ganska lika. Men där Hannes Holm tappar bort berättelsen i Hollywood-inspirerade, överflödiga scener, så når Johan Rheborg oss på djupet på ett helt annat sätt. De roliga replikerna är roligare och de mörka elementen mörkare.

Och just svärtan är nog det enda som man skulle kunna önska ännu mer av i den här pjäsen. Varje känslosamt ögonblick avbryts tvärt för att ge plats åt någon syrlig kommentar som får publiken att skratta. Men jag skulle ändå vilja stanna i de där ögonblicken lite längre, för det är där och då som Johan Rheborg är i sitt verkliga esse.

ANNONS
ANNONS