Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

David Bowie på scen i Toronto, Kanada, 1999.

Johan Lindqvist: Vi hade behövt David Bowies kraft länge än

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Allt oftare känner jag mig snärjd av samtiden, av det offentliga samtalet som förs. Det är så mycket av det jag hör och läser som är snålt och småsint och snävt. Det är så mycket hat och fördomar, så icke tillåtande, så fattigt och inskränkt. Inte sällan är det i popmusiken jag till sist kan andas efter ytterligare en dag i den allmänna skitstormen.

På måndagsmorgonen ser jag så på David Bowies Facebook-sida att mannen, alldeles nyss fyllda 69 år, inte finns längre. Statusuppdateringen är bara fem minuter gammal, daterad i London. Jag står med jackan på och husnycklarna i handen och jag läser den om och om igen och tänker att det här kan bara inte vara sant. Det måste vara fejk eller kanske ytterligare ett konstnärligt krumsprång från en frisinnad artist.

Men statusen stod kvar och snart fanns nyheten överallt. Jag glömmer bort att ställa in frukosten efter mig. På radion spelar de Heroes, men jag stänger av, vill inte höra. Det är alldeles för tidigt. Vill istället plocka fram den senaste, förlåt sista, skivan Blackstar. Vilken fantastiskt fin punkt, vilket starkt och värdigt slutackord från en mästare som aldrig tappade i slagkraft. Hela vägen in i mål så utmanande, gränsbrytande och angelägen. Handlar Blackstar om döden? Ja det är klart att den gör, men framförallt om livet. Som all musik gör.

Jag tänker på viljestyrkan som måste ha krävts av den sjuke Bowie för att överhuvudtaget ta albumet i hamn. Människans, men också musikens och konstens kraft, är sannerligen enastående.

David Bowie hann göra klart sitt sista album. Det känns bra. Inte minst med tanke på att han under en längre tid innan de två sista skivorna levde ett ytterst tillbakadraget liv på Manhattan. Det såg ut som om han skulle tyna bort från både livet och musiken. Nu fick Bowie skriva ett kapitel till och det känns förstås bra.

Färdig blev han däremot inte. Vi hade behövt David Bowie länge än. Inte minst nu när nymoralismen, rasismen, fascismen och censuren tar allt större plats. Allt Bowie gjorde var en motkraft till alla former av inskränkthet. Bowie ägnade hela sitt skapande liv åt att tänja på gränser inte bara för vad pop- och rockmusik kan vara utan också för scenkonsten, den rörliga bilden, modet och inte minst sexualiteten.

Allting blev kanske inte lika bra, men det fanns hela tiden en ytterst medveten tanke och en helt okuvlig känsla för stil. En del blev hits, annat förändrade popmusiken i grunden. Somligt bråkade ganska våldsamt med fansens och kritikernas förväntningar. Det där kommer det att skrivas böcker om länge än.

David Bowie är borta, musiken kommer alltid finnas kvar. Men det som jag framförallt just nu är tacksam över är att han med sitt konstnärskap vidgade utrymmet för vad det är att vara människa.