Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Lindqvist om Grammisgalan

MAN KAN TYCKA att Grammisgalan är ett branschspektakel. För det är den. Man kan tycka att juryn är saktfärdig och seg när den öser priser över ett The Hives som var mycket bättre på förra skivan. Det stämmer säkert också.
Men jag väljer istället att se årets prisutdelning som ett litet tecken i skyn på att någonting gott har hänt i den musikbransch som så ofta får skäll för att vara cynisk och utslätad..
Tittar man på pristagarna, undantaget Gyllene Tider, så är det så gott som uteslutande låtskrivare, musiker och artister som odlar ett stort egensinne. Jodå, Gessle är också en särling på sitt sätt men han är liksom i en annan värld än de övriga.
Som alla har kommit såhär långt och blivit allmängods genom att flyta mot strömmen istället för med. Där finns Madame Indie, Marit Bergman, som gått från Candysuck till singelfenomen till att bli taleskvinna och inspiratör för en halv generation unga tjejer som behövde något muntrare än Broder Daniel-Henrik att skriva om i de där dagböckerna med hänglås om nu unga tjejer har sådana fortfarande.

DÄR FANNS Lasse Winnerbäck, en trulig trubadur, som omsorgsfullt byggt upp både en karriär och en egen liten värld av karaktärer och dessutom en stor hoper fans. Där finns också Christian Walz som gick in i studion som alldeles för ung föredetting och kom ut som MTV-stjärna. Blacknuss belönas för att ha gjort den moderna svarta musiken folklig, Embee för att han tillhör både nutid och framtid, In Flames för att dom odlar sin speciella särart och Goran Kajfes för att han är en av den svenska jazzens verkliga markbrytare. Radiojournalisten Stefan Wermelin hyllas för att han som få andra agerat trägen och engagerad folkbildare i ämnet populärmusik.
Och så givetvis The Hives som trots svagt låtmaterial på senaste plattan naturligtvis är ett på alla vis unikt band.

SAMMANTAGET BEVISAR dessa pristagare, som alla jobbat länge för sin framgång, att egensinne och talang i samband med envishet och tålamod är den enda vettiga vägen till verkligt angelägen konst.
Årets grammisvinnare bär med sig ett enda tydligt budskap till skivbolagschefer, marknadsförare, radioproducenter och journalister:
Ha tålamod.

ATT SEDAN ALLA inte kan nå Kents höjder är en annan sak. Bandet som med nya singeln Max 500, tydligen döpt efter en gammal svartklubb i Eskilstuna, i går återigen slog fast att man har helt egen tyngd, kraft och integritet i musikens Sverige. Om det blir en hit? Skojar du?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.