Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Lindqvist: Bono får tankarna att skingras

Flygplanen trycker ner luft, bilar och som det känns hela stan när de var femte minut glider fram mellan skyskraporna och in över den flerfiliga Pacific Highway för att landa på Lindbergh-hållplatsen. Allting ser väldigt dyrt och välansat ut men när vi passerar en liten gångbro ser vi en uteliggare med långt skägg som demonstrativt häver sig upp på staketet och kissar ner på de stora bilarna. Som en tjurig protest mot att allt kanske inte fungerar perfekt i Schwarzenegger-land.

Men det är här som U2 inleder sin långa turné som ska komma till Göteborg den 29 juli. När jag skriver detta är det måndag morgon, i kväll är det konsert, men när ni läser krönikan över frukosten är konserten redan i full gång och det är tisdag hemma. Det tar några koppar lökigt kaffe innan man kommer in i det där med tidsomställningen. Och inte blir det lättare av att Sverige plötsligt byter till sommartid. Tio timmar mellan Kalifornien och Västra Götaland nu.
Konserten hålls i San Diego Sports arena. En hockeyhall som ser vräkig ut på utsidan men som när man kommer in, en något förvirrad vaktmästare guidade oss häromdagen, hittar man en mörk hall som är snäppet mindre än Scandinavium. En annan vaktmästare drar lite håglöst en snöskovel över den uppkörda isen. Men det lär bli ett jädrans tryck när Bono drar igång. Vanligtvis spelar San Diego Gulls sina hemmamatcher i hallen, i en sömnig skugga till den ständigt pågående NHL-strejken. Hockeyintresset verkar ändå inte vara på topp. Vaktmästaren har aldrig hört talas om Peter Forsberg.

Jag kopplar upp mig på det trådlösa bredbandet och tittar på Anders Svenssons geniala framspelning till Fredrik Ljungberg som gör 1-0 på Bulgarien. Nedbröstningen. Den eleganta lyftningen in i straffområdet. Vi läser GP på nätet och letar upp låtlistan från U2:s genrep i Los Angeles i lördags. Det finns inga hemligheter längre. Man är med överallt om man så vill och det går att messa med mamma samtidigt som man beställer in två kalla mex-öl och en sådan där abnormt stor tallrik med tacos.

Men trots att man är så uppkopplad och informerad gnager en viss hemlängtan i bröstet. Så är det alltid. En del av mig stannar alltid på Viktoriagatan. Men jag är övertygad om att U2 just i denna stund ruskar runt mig såpass hårt att alla andra tankar försvinner för en stund.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.