Både skakad och rörd lägger jag ifrån mig Johan Hiltons essä om skräckfilmsikonen Norman Bates och hans uttolkare, skådespelaren Anthony Perkins. Monster i garderoben börjar i nördigaste laget, men växer efterhand till en nyansrik essä om kulturens systematiska trakasseri av homosexuella män under efterkrigstiden.
Alfred Hitchcock gjorde aldrig någon hemlighet av sitt intresse för sexualitet vid sidan av normen, tvärtom. I intervjuer smaskar han nästan vällustigt på ordet ”pervers”. Hans film Psycho från 1960 har blivit stilbildande för skräckgenren, och rollen Norman Bates en ikon.
Något står inte rätt till på Bates motell. Vem vet vad den timide och hämmade sonen till en dominant mor kan ta sig till? Efter Psycho har dubbelnaturen blivit filmmördarens sanna natur, och alla hans små vanor exploaterade många gånger om – som att klä sig fin i mammas klänning, att stoppa upp fåglar och andra varelser, att mörda i duschen…
Det är slående hur Norman Bates – och samtidens bild av bögar och deras mödrar – äter sig in i skräckfilmens hjärta, från Brian de Palmas Dressed to kill, till Michael Manns Manhunter (Röd drake) eller Jonathan Demmes När lammen tystnar. Till och med Michael Haneke har botaniserat i samma träsk, för sin otäcka Funny games.
Formellt är den unge Norman Bates inte utlevande homosexuell, utan bara en hämmad ung man med kvinnoskräck och anad transsexualism. Men Hitchcock staplar antydningar om Normans queerskap, som speglade attityderna i det sena femtiotalets USA. Publiken visste definitivt vad man tittade på. Och att som Johan Hilton utgå från den hämmade gossen Norman och hans dominanta mamma är ett snilledrag för den som vill undersöka psykologins, politikens och kulturens snedvridna syn på homosexuella från sextiotalet och fram till vår egen tid. Det är en skakande berättelse. Och till skillnad från Norman Bates inget hjärnspöke, utan den nakna sanningen.
Monster i garderoben är också en skarpsynt och pedagogisk filmhistorisk analys, en genre som är sällsynt i vårt språkområde. Den engelska litteraturen till exempel om Hitchcock och homosexualitet är omfattande, men det som är allmängods för en anglosaxisk filmintresserad publik behöver inte vara det i Sverige, tvärtom. Jag skulle tro att svenska Hitchcockälskare har en hel del att lära av Hilton, som i sin tur har läst på hos många utmärkta amerikanska forskare.
Det är uppenbart att Alfred Hitchcock var väl förtrogen både med samtidens psykologiska teorier om homosexualitet och med den homosexuella subkulturen, inte minst i filmer som Repet (1949) och Främlingar på tåg (1951). Den senare bygger på en roman av Patricia Highsmith, och handlar om två män, Bruno och Guy, som ”byter mord” med varandra. Medan Guy tar det som ett skämt är den elegante Bruno sociopat, och skrider från idé till handling. Bruno framställs som en feminin estet, och har dessutom en dominant mor.
Filmen sammanfaller i tiden med en klappjakt på homosexuella i USA, särskilt inom den offentliga förvaltningen.
Det var senator Joseph McCarthy som var på krigsstigen. Denne är ökänd som motorn i Kommittén för oamerikansk verksamhet, som jagade kommunister, verkliga och inbillade. Jakten gick i hela det amerikanska samhället, inom försvar och polis, i Hollywood och UD. Mindre känt är att McCarthy inte nöjde sig med den ”röda faran” utan lade extra krut på den ”lila faran”, lavender scare – de homosexuella. Han kopplade dessutom ihop sina fantomer, och odlade teorin att alla bögar i statsförvaltningen var ditsatta av Sovjet, i akt och mening att effeminisera och försvaga USA:s försvar – inifrån! McCarthy var mycket framgångsrik i sin kampanj, och första året tvingades 91 personer bort från amerikanska UD. Senare nyktrade opinionen till, men skadan var skedd.
Hitchcocks Främlingar på tåg går att se som en direkt illustration av McCarthys klappjakt, med den perverse Bruno som vinkar till Guy från Capitolium, i Washingtons hjärta. Hitchcocks film är ambivalent; den suger näring ur sensationslystnad och bögskräck, men kan också läsas som en kritik av McCarthys framfart. Johan Hilton visar också att filmen användes identifikatoriskt av många homosexuella åskådare. Detta intressanta fenomen: att ett konstverk på samma gång kan vara fördomsfullt och avslöjande – förtjänar ett fördjupat studium.
Den unge skådespelaren Anthony Perkins hade själv sett Främlingar på tåg massor av gånger, och identifierat sig med Bruno, berättade han för Hitchcock. Kanske bidrog det till att han fick rollen som Norman Bates. Rollen som blev hans uppgång – och fall.
Johan Hiltons ramberättelse om Perkins liv innehåller både tragiska och gripande element. Konstnärligt gick det utför efter Psycho. Perkins började plagiera sig själv med uselt resultat. Med få undantag floppade hans filmer. På det privata planet fanns många belägg för att livet i garderoben var en social perversion – skapad av majoritetssamhället. Det är också skakande att läsa om de kvacksalvare till psykologer som försökte – och fortfarande försöker – ”omvända” homosexuella.
Tony Perkins egen omvändelse skedde under galgen, kan man säga. Han gifte sig dock med en kvinna, fotografen Berry Berenson, men bytte antagligen inte personlighet. Paradoxalt nog verkar deras äktenskap mänskligt sett ha varit lyckat. När Tony Perkins dog i aids 1992 torkade Berry och sönerna hans tårar utan handskar. Och på minnesstunden sjöng de hans favoritlåt, Cole Porters talande sång: Don’t fence me in.
.
Ämnet
Johan Hiltons bok Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates, är både en biografi och analys av skräckfilmen Psycho och dess samtid. Men framför allt en uppfordrande skildring av hur populärkulturen använder sexuella minoriteter som underhållning och skrämseleffekt. Ulrika Knutson har läst.
Skribenten
Ulrika Knutson är författare och kulturjournalist och medverkar regelbundet på GP kultur. Skrev senast om Evelyn Waughs En förlorad värld.
