Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/4

Johan Glans: "Genuint jäkla rolig"

Johan Glans utsågs 2012 till årets skåning, och året därpå till Sveriges roligaste manliga komiker. Vad är nästa avsnitt på den trestegsraketen månntro? Japp, ni gissade rätt. Med sin World tour of the World, uppföljaren till World tour of Skåne (2008) och World tour of Skandinavien (2012), har Eslövssonen som första svenska komiker uppträtt i fem världsdelar under samma turné, på små komediklubbar i bland annat Dublin, Las Vegas, Sydney, Buenos Aires, Johannesburg och Tokyo. Lejonparten av showerna är dock inbokade på hemmaplan, och då förstås på större arenor, som vår egen halvfeta Draken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Johan Glans – The World Tour of the World

Draken

Publik: 708 (slutsålt).

Bäst: Att bilresor med barnen var plågsamma innan Ipaden uppfanns låter kanske inte som en speciell skarp spaning. Men den levereras briljant.

Sämst: En kort frågesport med publiken förstör tempot något, men det flaggar Glans å andra sidan också för.

Han är ju  så lätt att tycka om, skåningen. Att ämnena för showen är svensk standup-standard –  barnuppfostran, samlivet med hustrun, manligt och kvinnligt, kulturkrockar – gör alldeles detsamma. Likaså att ett På spåret-skämt till följd av det insnävade blir närmast identiskt med ett som Jonas Gardell drog i Lisebergshallen förra månaden. Man vill skratta med Johan Glans. Från stunden han stiger upp på scenen i välstrukna jeans och kortärmad skjorta, mot ögonblicket då han till rungande applåder kliver av.

Den 19-årige Woody Allen-inspirerade neurotikern som gjorde halvdana företagsgigg i Eslöv och sedan blev tagen under Lennie Normans vingar har kommit långt; nu är han 42, har byggt på Allen-personan till något alldeles eget, och äger ett namn som nästan ögonblickligen säljer ut ett helt års föreställningar. På turnén 2016-2017 visar han att framgången är välgrundad. Naturligtvis är det hårt arbete bakom, men Glans får det att verka enkelt, som om han kommer på det mesta på stående fot. Vid något tillfälle stannar han upp under kvällen och frågar: ”Har jag sagt det här redan, eller var det under en tidigare föreställning?” Som om han verkligen inte har koll.

Roligast när det går snett

Men Johan Glans har stenkoll. Någon annan förklaring kan inte finnas. Under de 90 minuterna har han ett sådant grepp om publiken att ingenting kan ha lämnats åt slumpen, inte minsta tunghäfta, inte den minstaste lilla nervösa gest. Kanske är han allra roligast när det verkar gå snett, för som sagt: Han är  så lätt att tycka om, och nyckeln till det ligger säkerligen i hur väl han spelar sin försiktige ärkesvensk med den så typiskt hämmade mimiken.

Det finns inget märkbart budskap här eller ens en röd tråd, annat än Glans eget liv. Hans stand-up är inte heller politisk som Henrik Schyfferts och Nour el Refais, inte sur som Magnus Betnérs, verkligen inte litterär som Jonas Gardells. Den är bara genuint jäkla rolig. Och det räcker ju faktiskt långt, till och med 2016.