Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Anderberg | Cannabusiness: Om konsten att legalisera en drog |

För den som vill förbereda sig för en trolig kommande legaliseringsdebatt kan Anderbergs bok om Cannabis vara en bra början.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

BOK

BOK

Johan Anderberg | Cannabusiness: Om konsten att legalisera en drog

WEYLER

På sista sidorna i boken Cannabusiness: Om konsten att legalisera en drog berättar författaren Johan Anderberg att han själv har ”konsumerat marijuana fler gånger än jag kan minnas”. Men att han inte är helt neutral i förhållande till sitt ämne har gått att ana redan långt tidigare i boken. Det finns alltså en viss slagsida i framställningen men jag gillar reportage som har ett ärende och tycker att det är utmärkt att Anderberg inte försöker låtsas vara objektiv. Så var står då jag, som ska recensera en bok om denna kontroversiella och omstridda drog?

Liksom de flesta andra som gått i svensk skola har jag fått lära mig att cannabis är en lömsk drog som sitter kvar länge i kroppen, kan orsaka haschpsykos och riskerar att dra in en i missbruk av tyngre droger. Under ett par utlandsperioder har jag sedan haft marijuanarökare nära inpå mig under längre tider och har – också som många andra svenskar - kunnat konstatera att undervisningen kan ha varit lite överdriven. Min främsta direktobservation var att man blir trögtänkt och slö men jag har också sett ett par regelbundna marijuanarökare få rätt underliga och häftiga humörsvängningar. Hur ett cannabisrus känns vet jag däremot inte. Jag har, till skillnad från bland andra Anders Borg, Mona Sahlin och Tomas Bodström, aldrig testat.

Min personliga uppfattning har länge varit densamma som uttrycks av en av de forskare Anderberg intervjuar: cannabis är nog visserligen inte farligare än alkohol men det räcker med en legal drog av den kalibern. Det är en uppfattning jag står fast vid även efter att ha läst Anderbergs bok; i alla fall så länge det inte finns mer relevant forskning kring brukets effekter. Däremot har Anderbergs reportage givit mig ökade kunskaper om hur debatten ser ut och om vad som händer kring cannabis runtom i världen. Jag har fått större förståelse för varför man vill använda drogen och en nyfikenhet på växtens medicinska egenskaper. Och jag har haft väldigt trevligt under läsningen.

Johan Anderberg har bland annat besökt cannabislobbyister i USA, träffat statligt inhyrda odlare i Holland och intervjuat forskare, politiker och brukare i flera länder. Han ger dessutom en fyllig historik över kampen mellan kriminaliserings- och legaliseringförespråkare samt en god överblick över hur läget ser ut idag. På många platser kämpar lobbyister för legalisering med argumentet att polisens resurser bör användas till något mer samhällsnyttigt än att jaga folk som använder en drog som är mindre farlig än alkohol. Johan Anderberg beskriver hur några länder valt att i allt högre utsträckning se på cannabis som medicin för exempelvis smärtlindring. Amerikaner i bland annat Kalifornien kan idag helt lagligt köpa ut cannabis på särskilda ”apotek” och i Tyskland och Holland kan man få medicin byggd på THC, den aktiva substansen i cannabis, utskriven av läkare. I Danmark väljer man att i hög grad se genom fingrarna när det kommer till hasch- och marijuanabruk men i Sverige är motståndet fortfarande hårt.

Det reportage som nog fastnar allra mest är det som löper som en röd tråd genom hela boken, om svenske Joakim Hedströms kamp för att få THC-preparat som medicin. Hedström är diagnosticerad med ADHD och har i perioder lidit av psykiska problem. Anderberg beskriver hur han fått en lång rad mediciner utskrivna men aldrig märkt någon verklig lindring förrän han rökte marijuana. Joakim Hedström hade kunnat sköta sitt bruk i smyg men valde i stället att få THC utskrivet till sig som medicin av en tysk läkare, underrätta tullen och socialstyrelsen, få medicinen beslagtagen och föra en lång kamp med myndigheter och politiker för att få rätt till preparatet. Hans ärende avskrevs till sist av åklagaren. Joakim Hedström fick den beslagtagna medicinen tillbaka och ska nu få sin medicinering uppföljd och utvärderad.

Än så länge tar cannabis inte någon särskilt stor plats i vår svenska kultur. Förbudet upprör troligen bara ett fåtal. Människor som liksom i Kalifornien demonstrerar på gatorna för rätten att röka på känns ännu mycket främmande. Men kanske är min inställning att det räcker med alkohol ohållbar i längden. Om cannabisbruket blir allt mer accepterat i resten av världen och om det gör intåg som medicin i Sverige (beskedet att Läkemedelsverket är på väg att godkänna ett THC-baserat preparat kom alldeles i dagarna) är risken stor att bruket breder ut sig och accepteras av alltfler. Att det flitigt förekommer marijuana i amerikanska filmer och serier gör självklart sitt till för normalisering även bland oss svenskar. För den som vill förbereda sig för en trolig kommande legaliseringsdebatt kan Anderbergs bok vara en bra början.