Joar Tibergs nya diktsamling Tung trafik och lilla vägen har varken en början eller ett slut. På insidan av pärmen syns de första orden och de slutar inte förrän allra längst ut på pärmen längst bak. Tung trafik och lilla vägen är ett ordflöde, en ångvält som breder sig ut över sidorna, utan intresse för – och hänsyn till – standardformgivning.
Att läsa sammanlagt 640 sidor av ord: för det är just ord, oftast ickeexisterande men likväl lekfullt associerande som är vagt sammanslutna av gemensamma begrepp och det mässande upprepande ”-kampanjen” innebär att du som läsare måste kapitulera. Det går inte att läsa Tiberg på distans, vilket är en av hans starka förtjänster som poet. En läsning av den här diktsamlingen innebär att som läsare bli ett med ordflödet, kasta sig in i det tills det monotont (åtminstone läser jag det så) upprepade ”-kampanjen” blivit en del av ens egen kropp.
Det är en krävande, utmattande läsning och ljuvlig just så. Tibergs poesi gör någonting med perceptionen som är få poeter förunnat. Ord som ”Acceptansfunktionerna” och ”helgmålsvidgningen” breddar inte bara språket utan också synen. Jag tänker – som så ofta när jag läser lyckosamt experimenterande poesi – på Ludwig Wittgenstein och hans utforskande av språkets gränser, vardagsordens skiftande betydelser och språklig mening som kontextberoende. Här finns en stark länk mellan klassisk språkfilosofi och det samtida experimenterandet med språkliga gränser. Nu är Tiberg inte filosof och bör kanske heller inte läsas så. Till syvende och sist är det sinnesupplevelsen som är poesins fundament: att tvingas kasta sig in i flödet och komma ut med en lite annan blick.
