Det kan väl kännas lite beige ibland när någon får för sig att ge ut en gammal saga på nytt under eget namn. Vad ska nu det tillföra, tänker jag grinigt, för ofta saknas just ett nytt perspektiv. Men så får jag Joar Tibergs Rovan i min hand och tänker om.
Sagan om rovan som inte ville upp ur jorden är känd i många länder. Ibland är det olika djur som hjälper en gumma och en gubbe att få den envisa jätterovan ur marken, ibland människor.
Som uttrycklig räknesaga sätter den namnen Enberg, Tvåberg och så vidare på de kämpande dragarna, och det är dessa namn Tiberg använder i sin version, klurigt bildsatt av Siri Ahmed Backström.
Länge följer sagan konceptet att fler och fler måste komma, men det monotona stånkandet och stönandet piggas upp avsevärt av olika mer eller mindre oväntade attiraljer som de arbetsvilliga lägger ifrån sig på den leriga åkern – Fyrberg har en gul skateboard, Sexberg en sköldpadda, och Åttberg tar i så svetten stänker fast hen måste slänga ifrån sig sin krycka.
Efter Niberg ramlar författaren själv in i ledet, för det rimmar ju så bra.
Och sedan är det inte slut med det, för då kommer allihop: en multietnisk, jämställd röra av hjälpsamma typer kastar sig in i handlingen. Taxichaufförer, starka dagisfröknar, en tandläkare vid namn Leyla enas med de andra i kampen mot rovan, och så här dags i handlingen är det tydligt att världen måste skötas en för alla, alla för en.
En gammal favorit i genren är Martin Vårdstedts Axel kör fast, men där den boken stannar i det komisk-praktiska läget lägger Tiberg till en djupt poetisk och existentiell dimension, då människorna samlas i andlös förundran, gemenskap och till och med lite realistiskt gnällande inför det som kommer upp ur jorden och sedan ger sig av.
För det var ingen rova. Det var en stor, rosa ballong.
Vad den i sin tur bär på, det kan man fundera på länge efter att boken lagts igen.
