Konferensrummet heter Vega. Det är där, på ett hotell nära det dyra och minst sagt omdiskuterade sjukhuset Nya Karolinska som Joakim Lundell slår sig ner vid ett vitt bord.
Han har kepsen bakochfram och ursäktar sig för att han behåller solglasögonen på. De senaste veckorna har varit tuffa, med jobb och jobb och jobb, som mössen säger i Disneyversionen av Askungen. I rummet sitter också Joakims vän Danjal Kanani, som han kallar för koordinator.
Kvällen före tog Joakim Lundell emot Barnens pris på Barncancergalan, med undertiteln Sveriges roligaste person. Men magkänslan före galan var inget bra, han kände sig obekväm och illa till mods. När den känslan kommer, då vet han att det är något fel. Han måste ta ett beslut som tar bort det där abstrakta ontet i magen. Så han tillägnade Alexander Falk priset. Sedan de möttes på samma gala förra året har Alexander dött i cancer.
Tillsammans med den före detta popstjärnan Martin Svensson och Leif Eriksson har Joakim Lundell skrivit boken Monster. Det är berättelsen om en uppväxt i Vadstena med en pillertrillande mamma som aldrig lät honom vara barn. Boken innehåller svidande kritik mot Vadstena kommun och är även berättelsen om ständiga svek, fosterhem, vräkningar, stora mängder alkohol och narkotika, diagnoser och de senaste sju årens Formel 1-snabba färd till kändisskapet. Han var med i realityserien Kungarna av Tylösand 2010 och ramlade in i en hämningslös karusell av det mesta, bland annat bloggande som innehöll mer och mer skruvade och hänsynslösa moment, både mot sig själv och mot andra. Som Dagens runk och Dagens knull.
2013 träffade han Jonna Lundell som han gifte sig med sommaren 2016, det var också då han bytte namn, från Berg till Lundell. Det var när han hade träffat henne som han (och sedan de båda) började göra Youtubeklipp, det växte snabbt och Youtube-kanalerna Jockiboi TV och Jocke & Jonna blev gigantiska.
Namnet Jockiboi har han kastat bort, men östgötskan är intakt. Nu siktar Joakim Lundell som har flera miljoner följare på sina olika plattformar, ännu högre, på musikkarriär och på långfilm.
I ett år arbetade ni med boken, gick igenom hundratals dokument från olika myndigheter och du grottade ner dig i det som har varit. Hur var det?
– Det var tufft. Självklart. Mycket tårar och många sömnlösa nätter. Men jag ser nu att man kan göra något bra av det. Jag börjar få en större insikt i hur man ska vara mot barn och hur man bör bemöta barn. Ett barn är alltid ett barn. Under hela min uppväxt sa min mamma: Du borde ta ansvar för det du gör. Det har jag alltid känt. Men nu vet jag att jag var liten, hur skulle jag kunna ta ansvar för mina handlingar? Jag har hela tiden velat ha en ursäkt från henne, men jag tror inte att den kommer. Man kan inte lämna bort sitt barn för att det är bråkigt. Mamma med sin psykiska ohälsa förstörde mig tills det inte gick att förstöra mig mer. I dag känner jag att jag inte hade någon skuld i det som hände hemma. Samtidigt är jag arg, det kommer jag alltid att vara, även om ilskan försvinner mer och mer.
Hur hanterar du den ilskan i dag?
– Det är väl att jag tar mig framåt i karriären. Jag använder det som bensin. Till att orka jobba hårdare. Men ilskan börjar sakta rinna av och jag tycker mer synd om mamma. Hon vägrar ju prata med mig. Jag har inte fått tag i henne på ett år.
Hur mår hon nu?
– Ingen aning. Det är svårt att veta eftersom hon bara tänker på sig själv. Jag har velat prata med henne om vad som kommer att stå i boken. Jag ville att hon skulle läsa papperen från de sociala myndigheterna. Jag tror inte att hon har gjort det här medvetet mot mig.
Du har sagt någonstans att du inte fick vara barn. Är det så det känns?
– Det tog jag igen sen, lite för mycket. Jag har gjort i stort sett alla fel som det går att göra. Nu känner jag att jag börjar hitta mig själv mer och mer för varje dag. Jag längtar efter att få vara vuxen nu.
Vad är det att vara vuxen, som du ser det?
– Jag tar steg för steg mot det. Vårt bolag var ett sånt steg. Att behöva betala skatt i tid, att behöva sköta allt med bolaget. Vi omsätter ganska mycket pengar i dag. Jag kan inte längre gå på mina känslor när jag pratar med folk utan jag måste tänka på att jag företräder Jocke & Jonna AB. Det handlar om musiken som skivbolaget satsar pengar på. Då kan jag inte alltid göra och säga vad jag vill. Jag har hundar att ta hand om. Jag har en lägenhet och måste betala hyran, annars blir jag vräkt. Jag måste komma på möten. Hela boken går ut på att vara en bra människa. Det är väl det svar jag alltid har letat efter i mitt liv. Vad gör en bra människa?
Vad skulle du säga att en bra människa gör?
– Förstår andra människor. Det är väl det viktigaste. Förstår man inte andra människor är det väldigt svårt att bry sig, att visa kärlek och omtanke. Det har jag också lärt mig, man ska ta det barn säger på allvar.
Då måste det kännas extra skönt att du har fått Barnens pris på Barncancergalan två år i rad?
– Jag är otroligt hedrad. Men det blir så mycket fokus på mig. Det finns så många där ute som inspirerar och gör bra saker.
Det här med att vara i centrum, du dras ju till det hela tiden…
– Kanske behöver man gå den vägen för att kunna visa sin talang och begåvning. Sen kan man ställa sig bakom kameran. Jag vill satsa på saker som betyder någonting. Nu har jag och Jonna gjort Youtube, folk vet vilka vi är, nu kan vi börja göra bra saker för människor. Inspirera på ett helt annat sätt. Jag vill göra musik som berör, jag vill göra musikvideor som berör, jag vill göra långfilm.
Har du så stora planer?
–Jag vet att jag klarar av det. Jag kan inte göra så mycket mer på Youtube. När vi la ut den senaste, Spökjakten, tyckte folk att det var långfilmskvalitet. Nu vill jag få riktig feedback på det jag gör, från branschfolk inom filmvärlden. Jag vill försöka ta mig in där. Kanske få regissera en Hollywoodfilm en dag. Jag brinner inte så mycket för explosioner. Jag brinner för möten, ansiktsuttryck, känslor, livshistorier. Det är när man blir berörd som man förstår andra människor. Jag har också känt i stort sett alla negativa känslor så jag vet hur en sån känsla ser ut.
Man skulle kunna tänka sig att med alla dina motgångar och allt motstånd, att ditt självförtroende skulle vara ohjälpligt förstört, men så är det ju verkligen inte…
– Tror man inte på sig själv är man dömd att misslyckas. I grunden har jag inte det bästa självförtroendet, men jag kan inte heller blunda för att Jonna och jag har vunnit en massa priser. Man måste tro på sig själv även om man kanske inte är så duktig. För då blir man duktig. Det är viljan som har tagit mig hit.
Du är ju en väldigt offentlig person, väldigt öppen och nu kommer en väldigt naken bok om ditt liv. Kommer du att ta ett steg tillbaka nu, man måste ju inte berätta allt…
