Jo Nesbø | Blod på snö
Jo Nesbø | Blod på snö

Jo Nesbø | Blod på snö

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I sin senaste deckare, Blod på snö, blir Jo Nesbø plötsligt koncentrerad och effektiv. I sina Harry Hole-thrillers har han förut varit ordrik och brett målande, likt vissa andra författare av kriminallitteratur som lunkar så småningom i syfte att fylla åtskilliga avsnitt i en eventuell tv-serie. Blod på snö är bara ett, definitivt avslutat, avsnitt lång. En hårdkokt melodram, ett cyniskt skillingtryck, ett stycke noir. Mest handlar Blod på snö om en marginell människas undergång i en tillvaro styrd lika mycket av slump som av könsroller och strukturer.

Olav, halvdan yrkesmördare i ett Oslo någon gång på 70-talet, söker hålla koll på existensens irrbloss så de inte ska leda honom över ett stup men misslyckas å det grövsta. Som beställningsmördare sköter han sitt jobb, aningen dov och döv inför tillvarons över- och undertoner, som det ofta blir med ensamma människor.

ANNONS

En gång har han gjort en god gärning. Då och då slår honom tanken att det finns en utväg som lurar döden, en bakgata till en plats man inte kände till. Nu lurar han sig att tro att utvägen kanske finns hos sin uppdragsgivares otrogna hustru som han plötsligt blivit våldsamt förälskad i.

Henne har han fått i uppdrag att mörda; i stället skjuter han hennes älskare, som dessutom råkar vara uppdragsgivarens son. Därifrån kan det allt blodigare spåret bara leda åt helvete, och Jo Nesbø fullföljer sin onda vuxensaga utan att snegla åt sidovägar.

Vad vi bjuds på är stiliserad vardagsrealism och i några gravt groteska avsnitt, svart humor. Ömsesidiga bedrägerier och förräderier generar ofta komik då alla medverkande är medvetna om dem och enbart spelar spelet för syns skull. Olavs undergång beror på att han på riktigt börjat tro att också han har rätt till kärlek. All noir före honom borde bevisat motsatsen.

ANNONS