Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jessica Johansson | Thrillerliv

Jessica Johansson gör ett allvarligt, ganska lyckat och egensinnigt försök att fånga samtiden, skriver Johan Werkmäster.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Jessica Johansson

Thrillerliv

X Publishing

Det är sent på jorden i Jessica Johanssons debutroman Thrillerliv. I alla fall för Anna Viktorialia – ung kvinna, född på 1980-talet, med silikonbröst och fejkat leende. Snart ska hon dö i svininfluensan och bli kvällstidningsrubrik. Då får hon äntligen den uppmärksamhet som hon tidigare bara har kunnat drömma om.

Med ironiska undertoner skildras Anna Viktorialias skenglamorösa liv. Några dagar i veckan arbetar hon på ett trendigt kafé men tycker att det är typ helt sjukt att behöva jobba. Helst klamrar hon sig fast vid ytan och putsar på sitt yttre. Tillsammans med väninnan Sofie halsar hon Cola Zero eller, oftare, sprit. Hon googlar, twittrar, facebookar och frekventerar krogarna vid Stureplan, träffar stygga pojkar som blir streck i hennes knullista. Men mer än streck blir aldrig männen i hennes liv.

Det är kvinnorna som dominerar berättelsen. Anna Viktorialia och Sofie. Den sympatiska, omhändertagande mormodern. Den missbrukande mamman som ringer för att tigga pengar. Och Louella förstås.

I Stockholm sitter Anna Viktorialia och har tråkigt och längtar till USA. I en amerikansk stad lever Louella med sin skitstövel till cowboy och längtar till Europa, till Franska Rivieran eller möjligtvis Moskva. Det handlar om eskapism, att fly bort, att vara någon annan någon annanstans.

Thrillerliv erbjuder – i positiv bemärkelse – otrevlig läsning om en ung kvinna som krampaktigt försöker leva ett ytligt liv fast hon egentligen vill något annat – något djupare, allvarligare, något mer meningsfullt. Det är tragiskt, sårigt, vackert och drömlikt. Ibland får jag David Lynch och den drygt tjugo år gamla teveserien Twin Peaks i tankarna.

Men Thrillerliv handlar väl om vår samtid? Jag vill inte påstå att Jessica Johansson lyckas fånga tidsandan. Men hon gör ett allvarligt, ganska lyckat och egensinnigt försök.