Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jesper Svenbro | HIll, Hill, Hill

I Jesper Svenbros diktbok Hill, Hill, Hill möter Carl Fredrik Hills grekiska ödesdrama författarens eget liv. En livslabyrint där skuld och öde minerar marken, skriver Mikael van Reis.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Jesper Svenbro

HIll, Hill, Hill

Bonniers

I förlagsinformationen om Jesper Svenbros nya diktbok Hill, Hill, Hill berättas att Svenbro som ung forskaramanuens på Klassiska institutionen i Lund fick händerna på ett grekiskt manuskript av konstnären Carl Fredrik Hill. Det var författat någon gång under Hills sista tjugoåtta år som mentalsjuk men flitig fantasikonstnär på Skomakar­gatan 84 i staden. När Hill bröt samman i psykos i Paris 1878 ansåg han sig vara sin tids ”Maximus Pictor,” men också en stor och berömelig skald.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Själv blir jag först inte klar om detta manus faktiskt finns eller är en fiktion som infogats i Svenbros hela tiden överraskande lyriska självbiografi. Denna påbörjades med Blått för tjugo år sedan och handlade senast om Svenbros franske svärfars krigsäventyr i den underbara Krigsroman.

Kanske finns detta grekiska manus författat av Hills alter ego Nagug, tänker jag. Jag återkommer till det. Hills så kallade Nagug­dikter gavs i alla händelser ut för några år sedan i två röda praktvolymer – han ägde ett sällsamt rimdille.

Svenbros nya diktbok kretsar emellertid kring ett grekiskt ödesdrama som denne Nagug/Hill alltså kan ha författat och som Svenbro nu dechiffrerat.

Det finns en antik källa i Herodotos Historia. Den lydiske kungen Kroisos (Krösus) i Sardes har två söner, en älskad och en dövstum. Den älskade Atys förespås en död genom en järnskodd lansspets, men den förfärliga drömmen hemlighåller fadern. Så kommer den frygiske prinsen Adastros till staden, plågad av att i en olyckshändelse ha dödat sin bror. Adastros upptas som en son av Kroisos men vid en vildsvinsjakt slungar han en lans som av misstag träffar och dödar Atys. Han blir dubbel brodermördare och Kroisos blir förkrossad men inser ödets makt. Jaktgudinnan Artemis härskar i sin vrede och Adastros – vars namn betyder den Oundviklige – berövar sig sedan livet.

Det är alltså en berättelse om skuld och öde som det levda livets allra djupaste grundkomponenter. I Svenbros carlfredrikhillska projektion blir detta en scen för identifikationer som glider mellan olika gestalter på en självbiografisk spelplats med många utsträckningar. Hills Andeväsen hasar runt i 70-talets Lund.

Svenbro lägger berättelserna i skikt. Herodotos Historia, Hills ödesdrama, Hills eget liv med mor och syster, Svenbros självbiografiska passage och slutligen denna boks komposition med episoder, körsång och slutkoral. Det är mycket elegant! Svenbro bygger en livslabyrint där just skuld och öde minerar marken, men han går varken under jorden som en orfiker eller utsätter språket för Hills tungomålstal. Han gör omvänt.

Jesper Svenbro har alltid placerat diktens – det vill säga livets – gåta i det ljusa fältet av förunderlig synlighet. Här sker det som en dubblering av grekiska skogar och ett bukoliskt Skåne med höstljus och fabeldjur, fruktträd och vildsvin.

Det väsentliga i Svenbros poesi är därför en summerande klarhet som man kan förledas tro vara enkel transparens. Hans poesi låter sig inte citeras som nyckelformuleringar utan snarare reciteras som berättelser som är genomlysta på ett bokstavligt vis. Genom de olika personskikten växer likväl en symbolisk dimension fram.

Till detta kommer en blandning av lärdom och pojklynnighet, en sorts syrerik förundran som jag tycker växer för varje omläsning och som jag tycker mycket om. Han försätter sig i ett yngre jag där livets bok öppnar sina sidor på nytt. Det är min upplevelse, men inte helt utan motstånd för Svenbros prosaism kan också bli strävt konstlös. Hills motsats!

Svenbros dikt vinner på annat vis, ofta genom en luftlätt kompression som gör vanliga romaner till pladderkvarnar. I förra boken fick vi andra världskriget på 54 sidor. Här får vi liv och öde på 60 sidor. I detta hör jag en sorts hängiven föryngringston som märks i Svenbros flitigt använda utropstecken – fast utan larm! Svenbros utropstecken står i stället för för storögd häpnad och begeistrad insikt. Också här i detta sorgliga ödesdrama om brodermördaren Adastros. Till sist vandrar ändå Hill med sina tiotusen sjuka dagar på Skomakargatan som en Xenofon med sin armé mot havet. Där slutar allt – i pariserblått.

Vilken betydelse ryms i detta ödesdrama? Skuld och öde ger markkänsla åt det grekisk-skånska ljuset i denna bok som skall läsas i raden av de föregående. Jag anar en biografisk gravitationspunkt som förblir oklar. Det handlar om bröder – ett tema som blottades redan i Vingårdsmannen och han söner från 2008. Hill blir här som minnet av ett annat liv, men som fyllt författaren med vankelmod. Kanske inringar då dikterna det stumma som inte kan uttryckas på annat vis.

Kretsar då denna diktbok om Hill kring ett verkligt eller fiktivt manuskript? Svenbro hänvisar till sin artikel i Aiolos fina Hillnummer från 2010 som jag letar upp. Där finns ett faktiskt grekiskt manus av Hill fast mest med excerpter ur faderns bibliotek och med en sammanfattning av Herodotos berättelse om den olycklige Adastros. Alltså inget grekiskt ödesdrama författat av Hill, men väl en drömd ansats där Jesper Svenbro tar vid som för att infria i Hills fantasier i den egna diktens spekulation.

Det talas mycket om autofiktion och självbiografisk prosa i dag, men med denna bok ges nu tillfälle att kasta en samlad blick på Jesper Svenbros nio självbiografiska diktböcker från Blått till Hill, Hill, Hill. Där uppenbarar sig ett huvudkapitel i nutida litteratur där Jesper Svenbro banar väg för berättandets möjligheter i svensk dikt. Det liknar faktiskt inget annat. Man måste sätta utropstecken!