Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jerry Williams lirar sista rundan

"Det är ball att lira". Fem ord som har fått den outtröttliga rockstjärnan Jerry Williams att aldrig stanna upp. Efter 50 år tackar han nu för sig med Jerry Williams - The Farewell Show på Cirkus i Stockholm.

Little Richard fick en ung Erik Fernström att kasta flöjten och greppa guran för ett halvsekel sedan. Som Jerry "Jerka" Williams blev han en ungdomsidol och med bandet The Violents sålde han vid ett tillfälle fler album än The Beatles.

I dag är han en kultförklarad rockikon som alltid har funnits där. En folkparksturné här, en krogshow där. Men nu är det färdiglirat för Jerka.

    

Upp och ner

Vid 70 års ålder tar han farväl med en storslagen show som ska spegla hans musikaliska berg-och-dal-bana.

-Ibland så är det medvind och ibland så hamnar man i svackor. Så är det ju för alla som har lirat en längre tid. Det går upp och ner. Det är inte så krångligt, säger Jerry Williams och skrattar åt det självklara i hans svar.

Han vill inte lyfta upp något speciellt minne. Inte prata om någon speciell låt. Efter 50 år i branschen vill han inte sätta en enda spelning framför en annan.

   

Blickar framåt

Och till skillnad från de flesta jämnåriga ser han ogärna tillbaka.

-Det blir lite som en röra sådär. Jag går inte och tänker att "då var det jätteball" och "då gjorde jag det där". Nu är man bara i det här och då skiter man ju i vad man gjorde -67, säger han och rycker på axlarna.

  

TT Spektra: Blir du aldrig nostalgisk?

-Jo det kan man väl bli. Ibland vill man ju kolla in gamla grejer, men man vill ju inte bara leva i det. Man måste komma till nya saker annars blir det ju ointressant.

   

60-tals rebell

Under alla år har Jerry Williams aldrig druckit en droppe innan sina spelningar. "Aldrig lirat blaskig", som han uttrycker det. Men på 60-talet behövdes inte dagens rockstjärnelater. Då räckte det med att spela för att provocera.

-Jag kände mig aldrig så, fast man kunde märka det på andra. När man skulle in på vissa hotell ibland, då tittade de snett på en. En del, särskilt jazzmurvlarna, tyckte inte om oss. Det märkte man. Fast det sket man i.

TT Spektra: Vad ser du i dag som är motsvarande det rock'n'rollen var på 60-talet?

-När de började rappa, då var det många som kritiserade det för att det inte var någon melodi och att allt lät likadant. Det var ju samma sak för oss, de sa att vi bara skrek, säger Jerry Williams och fortsätter: -Men de som sa att de bara pratade i takt när rapsvängen kom, de begriper inte. Och det är inte meningen att de ska begripa heller.

    

Miss Li och Ternheim

Senaste skivan Jerry Williams "tjackade" var Amanda Jenssens. När han pratar om artister som han imponeras av nämns Miss Li och Helen Sjöholm. Och favoriten Anna Ternheim. Inga gamla namn kommer upp. Det som har varit är ointressant.

  

TT Spektra: Är det verkligen färdiglirat nu?

-Det här är ju sista produktionen som vi gör, det är det. Sedan får man väl sitta hemma i källaren och lira med polarna, säger Jerry Williams och skrattar tyst.

-Men det kan vara kanon det också.