Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jerker Virdborg | Skyddsrummet Luxgatan

Återhållsamt och detaljerat bygger Jerker Virdborg upp obehaget, utan att bli spekulativ eller övertydlig. De scener som målas upp i denna oroande värld gör någonting med den svenska självbilden, skriver Elin Grelsson Almestad om novellsamlingen Skyddsrummet Luxgatan.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Prosa

Prosa

Jerker Virdborg

Skyddsrummet Luxgatan

Albert Bonniers förlag

Det var sommarens allra hetaste dagar, med värmerekord och solgass. Mullrandet kom närmare och vi gick in i glassbaren vid båthamnen på Vaxholm, hann köpa varsin glass och ta plats inomhus innan det brakade loss. Blixtar och knallar, vågorna som piskade upp samtidigt som regn och hagel började ösa ner över solbadare och turister. Många tog skydd i glassbaren. Åsksmällarna befann sig snart precis ovanför oss, löpte parallellt med blixtarna och dundrade med all kraft. Strömmen gick och lokalen blev mörk. Glassen började långsamt smälta. Jag satt ihopkrupen i fönstret med skenande puls och häftig andning. Att vara åskrädd är både irrationellt och fånigt, ändå skrämde de höga knallarna, känslan av att vara utlämnad och instängd i lokalen. ”Jag kan inte förstå känslan av bomber som faller utanför ett skyddsrum, när jag blir såhär rädd av bara lite åska”, sa jag senare. Min vän, som flytt från ett krig, svarade ”Nej, det kan du inte. Var glad för det”.

När Jerker Virdborg nu återvänder till novellformatet är det med krigets dramaturgi placerad i svensk kontext. De korta berättelserna hålls samman av en återkommande plats: skyddsrummet på Luxgatan på Lilla Essingen i Stockholm. Där samlas jaget, tillsammans med en grupp andra människor, och väntar. Luften är dålig, vatten och mat finns det knappt om och ingen vet hur länge de måste stanna. När explosionerna hörs genom skyddsrummets tak skriker människorna rakt ut.

Insprängt i den pågående skildringen av skyddsrummet finns vägspärrar i Småland, minfält på landsbygden, granatkastande soldater, militärbaser utanför Hudiksvall och den lilla orten Mörhult som lämnats utbränd efter en massaker eller ockupation. Här återfinns också männen som arbetar på statligt uppdrag med att slumpvis välja ut personer i en trappuppgång som får sina antikviteter och värdefulla föremål konfiskerade och ett Rosenbad som i förbifarten i en novell ligger krossat. Mästerligt förvandlar Virdborg välkända miljöer som upplevs som trygga av många: röda sommarstugor, småstäder och småländska skogar och skapar något oroväckande, ruckar på tryggheten lite i taget med en oupphörlig nerv.

I Sverige lever många med erfarenheter av skyddsrum, gränskontroller, avspärrningar, människosmugglare och gerillagrupper. De flesta har minnen från platserna av helt annan karaktär; hur blommorna doftade om våren, morgonsamlingen i skolan, bageriet på hörnet, hur morfars hus såg ut. Deras välbekanta, trygga miljöer slogs sönder på liknande sätt som när militären i en av novellerna bränner ner en gammal kyrka i en svensk småstad och Stockholms natursköna områden förvandlas till platser du inte får beträda och ingen längre pratar om.

Återhållsamt och detaljerat bygger Jerker Virdborg upp obehaget, utan att bli spekulativ eller övertydlig. De scener som målas upp i denna oroande värld gör någonting med den svenska självbilden. Denna plats dit kriget aldrig kommer, fascismen aldrig tar över, militärockupationen aldrig är ett faktum och inga barn traumatiseras av bomber utanför skyddsrum eller av att se sina föräldrar dö. I Virdborgs noveller är allt redan en realitet. Det gör också någonting med avståndet till de människor som just nu lever under fallande bomber eller på flykt undan ockupationsmakt med smugglare och illegala vägar som enda hopp. Vad skiljer det traumaskadade, stumma barnet i den svenska skogen hos Virdborg och det verkliga barnet i flyktinglägret i Libanon åt? I den krigsjournalistiska dramaturgin avhumaniseras den sistnämnda, enligt filosofens Judith Butlers teori om sörjbara liv som menar att det skapas skilda förutsättningar för att uppfatta människor som föremål för känslor. De förutsättningarna minskar här. Vi som inte upplevt krig kan aldrig förstå, men Virdborg gör det lättare att föreställa sig.

Men trots krig och ockupation skildrar den mest obehagliga novellen några medelklasspappor som lämnat sina barn på förskolan och bestämmer sig för att gemensamt slå cykelfölje till jobbet. Cyklandet utvecklas till en outtalad maktkamp om vem som är snabbast. En av männen råkar bli påkörd av en bil, medan de andra bara fortsätter cykla för att säkert vinna. Den egocentriska, störda empatilöshet de uppvisar är en gestaltning av vad som verkligen riskerar att leda ett samhälle fel. Tyvärr är det också den novell som är lättast att föreställa sig i en svensk verklighet.

Ämnet

När Jerker Virdborg återvänder till novellformatet är det med krigets dramaturgi placerad i svensk kontext. De korta berättelserna hålls samman av en återkommande plats: skyddsrummet på Luxgatan på Lilla Essingen i Stockholm. Elin Grelsson Almestad har läst Skyddsrummet Luxgatan.

Skribenten

Elin Grelsson Almestad är författare och kulturdebattör. Medverkar regelbundet på GP Kultur.