Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jens Andersen | Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jens Andersen | Denna dagen, ett liv

I Astrid Lindgrens författarskap finns framför allt en tillit till människans förmåga att klara sig, och en övertygelse om att vi trots all ondska ändå kommer att räcka varandra handen, skriver Lisbeth Larsson efter att ha läst en ny biografi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

biografi

biografi

Jens Andersen

Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren

Översättning: Urban Andersson

Norstedts

Allas vår sagotant är hon, men hon hade ett hårt liv. Det framgår klart av Jens Andersens nya biografi om Astrid Lindgren. Denna dagen, ett liv heter den. Det är ett citat från svenske 1700-talsromantikern Thomas Torild. Farbror Melker i Saltkråkan använder det ofta och det är en bra sammanfattning av den livshållning som var Astrid Lindgrens. En dag i taget, ta vara på både glädje och sorg. ”Livet var kort och det gällde att leka medan man ännu kunde det”, som det står i början av Kalle Blomkvist och Rasmus.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Astrid Lindgrens författarskap rör sig över ett nästan ofattbart brett känslomässigt register. Så verkar det också ha varit i hennes liv. Och om det inte var så, hade hon i varje fall en unik förmåga att beskriva alla dessa känslor på ett oöverträffat sätt.

BURLESKERI OCH TORR saklighet i böckerna om Pippi Långstrump och Karlsson på taket. Övergivenhet och sorg i Sunnanäng, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Passionerad kärlek i Ronja Rövardotter. Småtrevligt pyssel i Allas vår Madicken och Mästerdetektiven Blomkvist. Rena idyllen som i Barnen i Bullerbyn. Verkregistret bak i boken är så omfattande att man tar sig för pannan. Hur hann hon? Hur kunde hon?

Jens Andersens Astrid Lindgren är en riktig arbetsmänniska. I alla situationer väljer hon att arbeta. Kanske var det en flykt från den genuina ensamhetskänsla hon tycks ha burit med sig genom livet. Trots sin karisma och uppenbara sociala kompetens var hon en tillbakadragen människa, sparsam med förtroenden och noggrann med den personliga integriteten. Det var en sak som hennes första biograf Margareta Strömstedt fick känna på. I hennes stora biografi om Astrid Lindgren får man reda på mycket om Astrid Lindgrens författarskap men lite om hennes liv. I Jens Andersens biografi är det tvärtom.

HAN LUTAR SIG stadigt mot Strömstedts biografi. Av och till tar han långa stycken nästan rakt av. Men där Strömstedt fördjupade sig i barndomen och uppväxtmiljöns betydelse för författarskapet och gav sparsamma upplysningar om Lindgrens vuxenliv hoppar Andersen helt enkelt över barndomen och går rakt på det som var det stora traumat i Astrid Lindgrens liv; Barnet hon födde när hon bara var nitton år och omständigheterna kring detta.

1926 stöttes Astrid Lindgren ut ur barndomsidyllens Vimmerbygemenskap. Hon blev gravid med sin arbetsgivare, chefredaktören på Vimmerby Tidning, vilket till varje pris skulle hållas hemligt. Det var naturligtvis en opassande och skandalös händelse på den tiden, men den främsta anledningen till hemlighållandet tycks ha varit att den femtioårige Reinhold Blomberg inte ville stå för sina göranden i den pågående skilsmässoprocessen. Det är oklart hur hennes föräldrar ställde sig, men Astrid befinner sig plötsligt i Stockholm. Graviditeten nämns inte i de bevarade breven hem och hon tycks ha varit tämligen ensam om sina bekymmer. Till hennes hjälp kommer advokaten och kvinnosakskvinnan Eva Andén som hjälper henne hitta ett förlossningshem med total anonymitet i Köpenhamn.

BLOMBERG TOG DOCK sitt fadersansvar och han ville absolut gifta sig med den unga modern. Men Astrid sade nej. Det var säkert hennes livs klokaste beslut, men det drabbade naturligtvis hennes barn som fick tillbringa de första tre åren hos fosterföräldrar i Köpenhamn och därefter ett år hos sina morföräldrar i Vimmerby. Att det var svårt för den unga Astrid Lindgren gör Andersen mer än klart. Han ägnar närmare hundra av bokens fyra hundra sidor åt att klargöra detta. Om och om igen försäkrar han oss om att den lille sonen hade det allra bästa och tryggaste av liv hos sina kärleksfulla fosterföräldrar. Den som led var Astrid.

Och det gjorde hon naturligtvis, men nog visar alla hennes gripande berättelser om ensamma och övergivna gossar att hon visste bättre än Andersen. Det var ingen bra barndom hon gav sitt barn hur högt hon än älskade det. Och hon kunde aldrig sluta att tänka på det. Han fortsatte att oroa henne även när hon kunnat införliva honom i den familj hon skapade med Sture Lindgren och deras gemensamma dotter några år senare. Hennes sorg när han dog bara sextio år gammal var enorm. Efter ett slaganfall 1999 levde hon enbart i tiden före sonens död.

ASTRID LINDGREN HADE under Stockholmsåren utbildat sig till en flyhänt stenograf och effektiv kontorist. 1929 fick hon anställning på KAK och 1931 gifte hon sig med kontorschefen: Sture Lindgren. Han var en drivande person inom motorrörelsen och blev så småningom VD för Motormännens Riksförbund. Äktenskapet sägs ha varit lyckligt. Andersen kan dock berätta att det genomgick en kris efter ett tiotal år då Sture träffade en annan. Han sägs också ha varit lite för glad i flaskan. 1952 avled han hastig bara femtiofyra år gammal. Astrid Lindgren var då fyrtiofem år. Någon tanke på att gifta om sig hade hon aldrig. Flera gånger har hon också deklarerat att hon aldrig varit riktigt kär. Den stora kärleken i hennes liv har varit barnen.

När maken dog var Astrid Lindgren redan en stor och erkänd författare med många böcker bakom sig. Hon hade debuterat med flickboken Britt-Marie lättar sitt hjärta 1944, haft sitt stora genombrott med Pippi Långstrump följande år och som i ett raptus sprutat ur sig böcker om Pippi, Kalle Blomkvist, Nils Karlsson Pysslig, Kati och alla barnen i Bullerbyn. Det kunde bli både en och två böcker om året. Sitt stora genombrott inte bara som barnboksförfattare utan Författare fick hon dock med Mio min Mio, två år efter makens död.

Och om hon med Pippi Långstrump hade brutit med den didaktiska barnbokstraditionen, där barnen alltid skull vara goda föredömen eller varnande exempel, så bröt hon med hysshyss-konvention i Mio min Mio. Nioårige Bo Vilhelm Olsson var en ny sorts hjälte i den svenska barnbokslitteraturen. En alldeles vanlig liten knatte som bor hos sina fosterföräldrar på Upplandsgatan i Stockholm och ser ut att ha det bra men sitter på en bänk i Tegnérlunden och önskar sig döden. Den var stöpt i sagoform men förankrad i realiteterna på ett sätt som gjorde att den gick att läsa på många sätt.

JAG KOMMER IHÅG när jag som vikarierande nittonårig folkskollärare i byn Arentorp på Västgötaslätten läste boken under morgonsamlingen. Barnen bara vägrade ett tro att Bo Vilhelm dog på slutet. De bestämde enhälligt att han förenades med sin far och fick ett lyckligt liv och det gick inte att säga emot.

Under 1950-talet utvecklade Astrid Lindgren berättelsen om den sorgsne lille pojken i böckerna om Lillebror och hans galet kompensatoriska fantasifigur. Karlsson på takets alla hyss är så fräcka och roliga att man nästan glömmer den sorgsne och ensamme pojken som inte riktigt passar in och inte har någon att leka med. Mer rakt på sak är Astrid Lindgren i böckerna om Rasmus, barnhemspojken som ingen vill ha, men som tar livet i egna händer, ger sig ut i världen för att söka sig en framtid och finner en luffare full av kärlek.

När min son var liten lyssnade han och hans vän Maria på Allan Edwalls underbara uppläsning av Rasmus på luffen gång på gång. Berättelsen utspelar sig 1910, skrevs av en medelålders dam flera decennier innan de föddes. De visste inte vad en luffare eller ett barnhem var, men den gick rakt in i deras hjärtan och framför allt satte den dem själva på spel. Gjorde Rasmus rätt som stack, hur mycket mod krävdes det och hur skulle de själva haft det? var återkommande ämnen för deras diskussion.

I ASTRID LINDGRENS författarskap finns både den ultimata sorgen och den stora glädjen och framför allt en tillit till människans förmåga att klara sig och en övertygelse om att människor trots all ondska ändå kommer att räcka varandra handen och det livgivande brödet som i Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och i det sista storverket Ronja Rövardotter. Det finns alltid en luffare, en dräng eller en tant Berg. ”Det är bara så att vi inte klarar oss utan varann”, som Ronja Rövardotter säger när hon beslutat sig för att följa sitt samvete och inte sin far, och räcker ut sin hand till den pojk som kallats fiende.

.

FÖRFATTAREN

Jens Andersen. Född 1955 i Danmark. Var tidigare litteraturredaktör på Berlingske, litteraturkritiker i Weendavisen och Politiken. Har bland annat skrivit biografier om Tove Ditlevsen, Ole Lund Kirkegaard, Drottning Margrethe och H C Andersen.

SKRIBENTEN

Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap och medverkar regelbundet i GP. Aktuell med boken Promenader i Virginia Woolfs London. Recenserade senast Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar.