Jenny Wrangborg | Vad ska vi göra med varandra

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Sängen. Staden. Lägenhetsdörren. I spänningsfältet där emellan rör sig diktarjaget i Jenny Wrangborgs nya diktsamling Vad ska vi göra med varandra. Dörren är hårt ansatt, som under ständig attack av en värld som försöker bryta sig in – blod genom brevinkastet, verklighet på hallmattan – och en sköld mot det som pågår utanför.

På insidan finns kärleken, lika stark som sönderfallande. På utsidan, ett Stockholm hukande under borgerlig nedskärningspolitik. Och lite längre bort; världen. Gaza. Afghanistan. De fattigas Europa.

Jenny Wrangborgs debut Kallskänken var en samling kampdikter om arbetande människor på kafé i Göteborg, starkt förankrad i egen erfarenhet.

När scenen nu skiftar till Stockholm handlar det mindre om jobb och kollektiv och mer om rotlöshet i andrahandsuthyrningens gungfly till vardag. Titeln sammanfattar grundtonen i boken. Vad ska vi göra med varandra, frågar Wrangborg och ringar in tidsandan hon rör sig i – en känsla av att vara mer hanterad än bemött – men fångar också en stilla uppgivenhet som finns i samlingens allra ömmaste kärleksdikter.

ANNONS

Med sitt kompromisslösa ärende och brutalraka läsartilltal fanns goda skäl att tycka om Wrangborgs debut, men jag tycker ännu mer om den nya boken.

Utan att förlora i politisk sprängkraft har Wrangborg här tonat ned pamfletternas språk, sökt fler nyanser av svart samtidigt som hon behållit sin främsta styrka: klarspråket.

Är det fortfarande kampdikt? Absolut. Men inte av den sort som kräver megafon. Snarare dikt som talar från skärningspunkten mellan inre och yttre kamp, på en och samma gång lyssnande ut mot staden, krigen och stämpelklockorna och in mot de minsta viskningarna i tillfälliga rum ”där trycksvärtan blandade sig med skriken/ där tryckvågen slog ut våra fönster/ där du slets i bitar/ och jag sträckte mig efter flingorna.”

ANNONS