Jenny Downham: Innan jag dör

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag är en av de mest sentimentala och lättrörda människor man kan föreställa sig. Jag borde alltså vara ett enkelt byte för en roman som Jenny Downhams debut Innan jag dör. I brittisk press har den genomgående fått positiva omdömen - och verkar ha lästs genom det ena tårögda recensentögat efter det andra. I TV4:s Malous bokklubb talar

DN:s kritiker Åsa Beckman inte bara lyriskt om berättelsen om den obotligt leukemisjuka 16-åringen Tessa, utan erkänner också att hon fällde så många tårar under läsningen att hon oroat sig över att se alltför gråtsvullen ut i tv-studion.

Själv lägger jag romanen ifrån mig med bara nån liten droppe i ögonvrån. Då har Tessa just dött, just förmedlat sina sista ord från sitt sjukläger: "Släpp taget om dem" och tystnat.

ANNONS

Att hon ska dö är romanens förutsättning. Hon är sexton år, har varit sjuk i fyra och just förlorat kampen. När romanen inleds ligger hon i sin säng och vägrar. Till sin förtvivlade fars ännu större förtvivlan. Hon vill inte äta, inte gå upp, ingenting.

Men så ändrar hon sig och bestämmer sig för att, med hjälp av väninnan Zoey (som är tillräckligt narcissistisk för att liksom inte gå under inför hennes sjukdom), beta av den lista över saker hon vill göra innan hon dör. Listan består av välbekanta tonårsdrömmar: ligga med en kille, köra bil, knarka, bli känd. Liksom, måhända innerligast av dem alla, att de sedan länge skilda föräldrarna ska bli ett par igen.

Tonårsperspektivet på livet känns i sammanhanget väl futtigt. Liksom en del av de förvisso sorgkantade, men ändå lite för glansiga storfamiljsscener och stolta tonårsgraviditeter som bjuds på mot slutet.

För mig som vuxen läsare blir i stället romanens största behållning några av bipersonerna; lillebrodern som aldrig tvekar att tala om Tessas stundande död, pappan som utan att någonsin falla mäktar med all vrede och sorg och så den märkligt svaga mamman. Som läsare är det lätt att se framför sig den allomfattande smärta som drabbar dem i det ögonblick Tessa släpper taget.

ANNONS

ANNONS