En av samtidens skarpaste iakttagare med sökarljuset riktat mot människan, inte minst sig själv, har gått ur tiden. I sina romaner, reseberättelser, essäer och kritik utforskade Jenny Diski ständigt gränserna mellan fakta och fiktion, mellan berättare och läsare.
”Jag är inte helt och hållet nöjd med graden av vithet i mitt liv” lyder den inledande meningen i På tunn is: en resa till Antarktis (1998/2004), resebiografin som gav henne en bredare läsarskara. Hon var en motvillig resenär men en intelligent och underhållande reseskribent, oavsett om resans riktning gick utåt eller inåt.
”Han skriver om sig själv som om han beskrev världen, och världen som om han beskrev sig själv” lät hon huvudpersonen i romanen Till den skrivande kvinnans försvar (2008/2011) säga om den franske essäisten Montaigne. På samma sätt skrev även Jenny Diski.
Hennes sista resa blev med cancern som följeslagare. Efter diagnosen 2014 var en av hennes första reaktioner – förstås – att skriva om det. Det gjorde hon i London Review of Books, och i Göteborgs-Posten, där hon medverkat på kultursidan sedan 2011. Som alltid originellt, beläst och personligt, noga med att betona att cancern inte skulle ges mänskliga egenskaper eller beskrivas som en kamp eller ett krig.
Lite flikade hon in om åren hos Doris Lessing, som gav henne någonstans att bo (men kanske inte ett hem) när hon som tonåring inte hade någon alls. Om inte slutet på cancerdagboken redan varit given hade jag sett fram emot att läsa när den samlas i bokform.
I otaliga egensinniga texter har hon lekt med och aktiverat sin läsare, utmanat oss intellektuellt och språkligt genom ämnen och utformning. Efter debuten Som skapta för varann (1986) har det sällan funnits raka linjer eller gränser, hellre överlappande cirklar. Bland hennes många oförglömliga romaner finns Monkey’s uncle (1994, ej översatt), där den i galenskap nedsjunkna Charlotte FitzRoy i sitt undermedvetna har picknick med Marx, Darwin, Freud och orangutangen Jenny. Men den jag bär närmast mig är Like Mother (1988, ej översatt), historien om Frances som helst skulle beskriva sig själv som en negation och som är anti det mesta. Berättar gör hennes dotter Nony (en förkortning av Nonentity), babyn utan hjärna, för en anonym lyssnare. Diski har erkänt att Frances är det närmsta hon kommit att skriva ett självporträtt.
Jenny Diski föddes som Jennifer Simmonds i London 1947. Fiktionens Frances Pepper föddes i London 1946. I resebiografin På tunn is och romanen Like mother beskrivs flickornas uppfostran och miljö, kläder och ting, den judiska immigrantbakgrunden, de deprimerade, självmordsbenägna, ständigt grälande föräldrarna samt misshandel och känslor skapade ur detta på liknande sätt, ibland matchade ord för ord.
Mödrarnas behov av att signalera rikedom genom dotterns prinsessklädsel: vita handskar är obligatoriskt. Tonåringarna delar utbytbara beskrivningar av upplevelsen att sniffa eter, stulen från skolans kemilabb. I Like mother är den framåtdrivande energin svart. I På tunn is är det sökandet efter vithet, en längtan med ursprung i Diskis perioder inom psykvården. Eterns befriande mörka, djupa värld har ersatts av blanka, vita väggar och en längtan efter en whiteout. Vid den tiden i hennes liv tog det formen av en resa till den vita kontinenten Antarktis.
De detaljer – psykologisk misshandel, våldtäkt, depression – som Diski avslöjar utanför sina romaner kan sända en kall kår längs ryggraden på romanläsaren. Det innebär inte nödvändigtvis att romanerna och biografierna innehåller samma berättelse, eller ens att det hon skrivit i sina biografier är sant. (Vad nu sanning är?)
Vid flera tillfällen sa hon att hennes självbiografiska skrivande inte skulle tas för givet som en absolut sanning. Och att något hon lärt sig från skrivandet var att det sällan finns anledning att hitta på något. Till sist infinner sig insikten att det är omöjligt, kanske till och med irrelevant, att spåra när Diski säger sanningen – eller när hon undviker den.
På sina resor sökte hon lugn och ro, ensamhet och icke-händelser. Det gick sådär, vilket hon skildrar beskt och kvickt. När hon skulle flytta ihop med Poeten i Cambridge köpte hon till en början huset tvärs över gatan. Hennes katt fick vandra mellan dem. Trots, eller tack vare, allt grävande i människans psyke var hennes integritet stor.
Jenny Diski kallade sig lyckligt lottad. Hon fick ju skriva. Vi andra är lyckligt lottade som fått läsa. Jag kommer att sakna henne. Den bitska humorn, det krispiga språket, de vassa insikterna. Närvaron.
LÄS ÄVEN:Jenny Diski är död
