Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jenny Åkervall | Jag tjänar inte

Jenny Åkervalls debut svajar mellan roman och kritik av den sittande regeringen, skriver Elin Grelsson Almestad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Jenny Åkervall

Jag tjänar inte

Norstedts

Jenny Åkervalls debutroman tar plats i de korridorer som hon själv har vana att vistas i: i politikens centrum, i dåvarande statsminister Göran Perssons stab och som talskrivare åt Mona Sahlin.

I romanen finns den unga pressekreteraren som plötsligt får vikariera som presschef i en borgerlig regering som uppvisar usla resultat och för en statsminister med privata problem och svajande humör. Dessutom börjar han få anonyma mail med komprometterande bilder på centrala män inom politik och näringsliv. Här följer vi också Anna Sager, psykiatriker i en hårt pressad vård utan resurser, som ombeds att göra en farlighetsbedömning för Säpos räkning av en minister-stalker .

Det är inte lätt att bedöma ärendet i den här debuten. Den är skriven på en typisk deckarprosa och vill plantera spänningselement kring stalkers och hemliga nätverk i makttoppen. Men det finns alldeles för lite som bygger upp nyfikenhet eller stämningar, och upplösningen är tydlig redan efter en tredjedels läsning. Som relationsroman betraktad når den heller inte fram. Personerna är grovhuggna symboler, beskrivna utan gestaltning eller fördjupning.

Så återstår ett tredje möjligt ärende: en betraktelse av politiken och den krisande psykiatrin. Inte heller här bidrar Åkervall med särskilt mycket nytt. Snarare finns här ett ofrånkomligt problem i romanens autenticitet. Det är snudd på omöjligt att inte sammankoppla den trötte statsministern med ett äktenskap i kris med Fredrik Reinfeldt. Inför det stundande valet utmanas han av en kvinnlig oppositionsledare, vilket tydligt är Åkervalls tidigare chef Mona Sahlin. Genomgående i romanen beskrivs den borgerliga politiken som ett misslyckande och ett förljuget spel för gallerierna. Boken svajar ständigt mellan roman och kritik av den sittande regeringen.

Åkervall själv har slagit ifrån sig den kritiken med att det är fiktion. I så fall borde hon ha tagit ett tydligare avstånd från den samtidspolitiska verkligheten. I nuvarande form blir Jag tjänar inte ett etiskt vanskligt oppositionsunderlag snarare än en skönlitterär skildring av politikens villkor.