Jeffrey Eugenides | En kärlekshandling

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jeffrey Eugenides, författaren till kultböckerna Virgin s uicides och Middlesex, har nu kommit med ytterligare en roman. En kärlekshandling. Historien utspelar sig i 80-talets USA, på ett universitet, och kretsar kring Madeleine och hennes sökande efter kärlek, hämningslöst sex och en meningsfull livsteori. Och vad kan vara bättre än en universitetskurs i textsemiotik? Madeleine älskar författare som Jane Austen och Henry James, men hon är lika passionerat förälskad i den poststrukturalistiska skolans Derrida och Barthes.

ANNONS

Läsaren får följa med på en svindlande resa genom kyliga textdekonstruktioner, viktorianska kärleksdrömmar, bohemiska fester, smutsiga lakan och en och annan livsinsikt. Jag önskar så att jag hade läst den här boken när jag själv gick på ”humanisten”, Göteborgs universitets lilla kunskapsborg. För boken hade lika gärna kunnat utspela sig där. Det är märkligt hur ”universella” vissa saker kan te sig när de är skrivna med såväl humor som precision.

En av bokens starkaste passager är en scen mellan Madeleine och Leonard, en kille som Madeleine har blivit vanvettigt förälskad i. De ligger båda två nakna i en säng. Efter en lång stunds kamp med sig själv, bestämmer hon sig för att äntligen säga ”jag älskar dig” till honom. Denne rullar då sidledes över madrassen, går över till hennes väska, tar fram Roland Barthes Kärlekens samtal, bläddrar fram en sida och räcker henne boken. Hon läser ”Jag älskar dig”. Lyckan är total. Men hans finger insisterar på att hon fortsätter läsa följande rad som lyder: ”Efter första bekännelsen betyder ’jag älskar dig’ inte längre något”.

Madeleine är en obotlig romantiker. Hon vill inte ge upp idén om den perfekta kärleken, en kärlek som går från topp till tå. Men av någon märklig anledning tycks hon inte kunna få alla egenskaper i en och samma man, och när hon nästan lyckas, så är det han som inte vill ha henne. Men hon är säker på att hon kan lösa dilemmat. En dag möter hon Thurston. De börjar diskutera Barthes Kärlekens samtal och kommer fram till att boken endast ger sken av att vara en kylig dekonstruktion av den romantiska verksamheten. Boken är ju faktiskt skriven i dagboksform. Då inser Madeleine att hon faktiskt dekonstruerat Barthes dekonstruktion av kärleken. Men innebär denna upptäckt att Barthes i själva verket är en romantiker? Eller att det är romantikern i henne som ser Barthes på det viset?

ANNONS

Så småningom tycks hon börja tänka, att det viktiga inte är hur boken är, utan vad du gör av den. Vad händer om man byter ut ”boken” mot ”kärleksobjektet”? Det är enkelt. Kärleken kan förvandla den andre. Det viktiga är inte hur han är, utan vad han kan bli. Men hur kan man se skillnad på kärleksfull tolkningsakt och ren och skär manipulation? Det är den stora frågan som löper boken igenom. Och som om detta inte var nog, får vi också möta Mitchell, en ung man som blivit så påverkad av sina teologistudier, att han inte längre riktigt kan se skillnad på kärlek och religion. Han är hopplöst förälskad i Madeleine, men hon har bara ögon för Leonard.

Eugenides är otroligt skicklig på att återge kärlekens kurragömmalekar. Likt en sann semiotiker blottlägger han klichéerna, de romantiska bilderna, kärlekens ”universella språk” som alltid klär sig i pråliga kläder till en början, för att sen klä ner sig, klä av sig, byta skepnad.

Här och där störs jag av den klassiska berättarstilen, författarens allseende öga som hela tiden håller karaktärerna på dockskåpsnivå. Ett annat störningsmoment är giftermålsdiskussionerna som känns lite daterade på sina håll. Som tur är börjar Madeleine anlägga ett feministiskt perspektiv på sina viktorianska drömmerier, men utan att för den sakens skull slå hål på den mentala kärleksbubblan, förtrollningen. Undran inför den andre förblir intakt från början till slut. Ibland kan jag inte låta bli att fråga mig hur Madeleine hade agerat om författaren hade varit en kvinna. Om hon inte hade varit en manlig projektion, utan ett kvinnligt subjekt framskrivet av en kvinnlig författare. Hur hade denna kärlekshistoria sett ut om 70-talets Suzanne Brøgger hade skrivit den, eller Erica Jong? Säkerligen mer krass. Men också mycket ljusare. Det finns ett mörker hos Eugenides som närmar sig Sylvia Plaths saturniska skrivande.

ANNONS

På det hela taget, verkar Eugenides stora romanprojekt, i såväl Virgin suicides som Middlesex, handla om svårigheten att växa upp, om konsten att ge upp sina ungdomsdrömmar och börja navigera i verkligheten. Men vad vore vi utan våra drömmar? Och vad vore vi utan en litteratur som pekar på vikten av dem? Jeffrey Eugenides är och förblir en romantisk författare. Eller är det jag som är en romantisk läsare?

Jeffrey Eugenides roman En kärlekshandling. Likt en sann semiotiker blottlägger han klichéerna, de romantiska bilderna, kärlekens ”universella språk”, skriver Siziana Ravini.

Sinziana Ravini är kritiker och medverkar regelbundet i GP. Är även en av två chefredaktörer för konsttidskriften Paletten.

ANNONS