Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ord som känns. Håkan Hellströms texter är avskalade och direkta. Och han har ett sätt att framföra dem som gör att varje ord känns.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jedvik om Håkans texter: Han gör det svåra enkelt

Håkan Hellström berör långt bortom Långgatorna. Efter 15 år med musikerns texter hittar Hanna Jedvik svaret på vad som gör hans lyrik så unik.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Första gången jag hör Känn ingen sorg för mig Göteborg ligger jag i min säng i min tvåa på Gråberget i Majorna där jag ännu bor denna tvåtusentalets första vår. På fönsterbrädan bredvid mig står den blågrå klockradion som spelar popmusik som skvalar med burkigt plastigt ljud. Det är förmiddag. Jag har sovit lite för länge och jag vill minnas att solen silar in genom de vita persiennerna när jag plötsligt hör den där rösten. En svajig melodi och sång uppfylld av desperation och en skör innerlig längtan efter något, jag vet inte vad. En röst som blåser liv i svensk poplyrik på ett sätt som jag tidigare aldrig har hört. Programledaren Karin Forsmark avannonserar låten och med lika delar allvarlig som uppspelt stämma upplyser hon om att det där var Håkan Hellström, trummis i Broder Daniel, med singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg. 

Ett pistolskott träffar mig i bröstet. 

Det här är inte som något annat. Han rimmade sorg och Göteborg. Ge mig arsenik. Kärlek. Förlorad. Danssteg. Singoalla.  Vilket innerligt och säreget sätt att uttrycka sig, tänker jag. Fast inte i fullt så genomtänkta ordalag. Inte där och då. I den stunden surfar jag på känslan. Men sakteliga växer de fram: analyserna. Tankarna. Identifikationen. Så småningom tar också min förundran allt större plats när jag tänker på Håkan Hellströms texter. Hur kan han tala till så många när han sjunger om mig och mitt liv? Om Jazzhuset. Om krossade hjärtan. Om ramlandet och snubblandet. 

Om nederlagen. Om Göteborg och allt det där som är livet när man är strax över tjugo och världen snurrar så snabbt så snabbt. 

Så vad har jag då kommit fram till sedan den dagen? Efter mer än femton år av grubblande över den göteborgske popmatrosens lyrik? För att leta sig fram till något slags svar kan vi välja två olika avfarter. Vi kan börja i teorin. Fast vi tar vägen via fiktionen. 

Året är 1959 och den progressive engelskaläraren John Keating visslar sig in i klassrummet och vidare ut i korridoren på den förberedande internat- och elitskolan Welton Academy i filmklassikern Döda Poeters Sällskap. 

Mr Keating uppmanar sina tonåriga pojkskoleelever att fånga dagen och ta maken över sina egna liv, göra dem enastående. Make your lives extraordinary! 

Ganska snart luskar konstnärssjälen Niel Perry ut att Mr Keating i sin ungdom, då själv en student på Welton, var medlem i en poesiförening som kallade sig Döda poeters sällskap, vars drivkraft var att Suga märgen ur livet. 

Mr Keatings inflytande på sina elever blir oväntat stort och en av de mest talande scenerna i filmen är när han ber klassen att riva ut första sidan i praktverket Understandning Poetry av Robert Penn Warren, publicerad första gången 1938. En klassiker som har haft stort inflytande i undervisningen på amerikanska högskolor och universitet. I bokens introduktion presenterar författaren en matematisk formel över hur man bäst värderar poesi. Det är den sidan som Mr Keating uppmanar sina elever att riva ut. Poesi ska kännas, upplevas. Poesi är något vi andas och lever med. Inget som skattas med grafer och formler. Poesi ska suga märgen ur livet. 

Men för att texten ska gå hela vägen in i märgen krävs det att den som skriver är beredd att suga ut sin egen märg. Att dyka ner i sitt djupaste inre och blotta all sin skörhet. Det gör Håkan Hellström. Oavsett om det är i första singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg eller på något av spåren på hans senaste EP 1974. 

Med själen som ett öppet sår berör Håkan Hellström långt bortom Långgatorna.  
Håkan Hellström lyckas med att göra det svåra enkelt. Han sjunger gärna om olycklig kärlek, men bygger inte en hel låt kring elände. Här finns alltid hoppet som en spirande stjälk, eller vice versa. Som i Valborg eller För sent för Edelweiss. Hos Hellström är kärlekslyckan aldrig så där plakatrak som vi ofta känner den från populärmusiken. Snarare handlar det om att i en förlorad värld och med ett trasigt inre få känna sig hel små korta stunder med rätt person. 

Och om tvivlet. Håkan säger sig aldrig ha facit och gläntar på så sätt på dörrar i lyssnarens inre. Dessutom är han flyktig och även om han ofta låter samma personer komma och gå vet man aldrig riktigt vad de symboliserar eller vilka de här. Prinsessan Eva är en av de mest igenkännbara. 

Prinsessan Eva i nylackerade skor. Hon är min vän. Eva jag hänger mig för kärleken. Var inte så högtidlig du med din dramatik och Stesolid. Men en dag kommer jag och du verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu. (Uppsnärjd i det blå från år 2000) 

I forum på nätet har det diskuterats huruvida Eva i själva verket är en symbol för Broder Daniel eller kanske frontfiguren Henrik Berggren. Frågan har ställts till upphovsmannen själv, som givetvis har blivit svaret skyldig.

I min jakt på kärnan till varför 70 000 personer i publiken tycks identifiera sig med en före detta indiemusiker från Västra Frölunda hör jag av mig till min vän och författarkollega Patrik Lundberg, som precis som jag, ofta har inspirerats av Håkan Hellström i sitt eget skrivande. Patrik är klok som en bok och ringar in att det handlar om Håkans förmåga att vara abstrakt, att han aldrig är gnällig, skyller ifrån sig eller är bitter samt att han nästan aldrig använder adjektiv eller adverb. Och där hittar vi kärnan till vad som ger det berömda drivet i Håkan Hellströms texter.   

Själv har jag på senare år gjort ett par försök att lyssna på Ulf Lundell och häpnar över det långa och otympliga textformatet. Låtarna är som pladdrande romaner, ältande och utan framåtrörelse. Sällan gestaltar texterna känslor eller stämningar, de enbart berättar och återger. 

Samma fenomen finner vi i flera nutida textförfattar. Även om exempelvis Annika Norlin har renodlat det korta novellformat i sitt låtskrivande på ett träffande och känsloladdat vis så rör de sig inte i samma diffusa och därmed också allmängiltiga känslolandskap som det som Håkan Hellström befinner sig i. Eller varför inte jämföra med Kents Jocke Berg som numera skriver intellektuell samtidspoesi som härrör från hjärnan snarare än hjärtat. Det kan vara vackert och drabbande, men hänryckningen uteblir lika mycket som när Lars Winnerbäck sjunger om att han har köpt en bil. 

Det unika med Håkan Hellströms lyrik är att han vågar skala av och renodla. Gestalta snarare än berätta. Dessutom lyckas han med konststycket att vara såbar utan att berätta allt eller lämna ut andra personer. 

Men om vi ska prata om låttexter kan vi inte bortse från själva framförandet. Hur texten förmedlas. Fylls med liv och själ. Precis som en spoken wordpoet författar sin poesi med syftet att den ska möta en publik, skriver förhoppningsvis även en musiker sina texter med uppträdandet i åtanke. Oavsett om det är i studio eller på en scen framför ett publikhav som sträcker sig mot horisonten. Det är i det ögonblicket som texten blir till. På riktigt. 

Håkan Hellström har ett absolut gehör för hur han ska förmedla det som han vill ha sagt. Han har ett engagemang som gör att varje ord känns. Får en mening. Det blir extra tydligt när han sjunger Hela Huset tillsammans med Veronica Maggio. Men även i Ted Gärdestads Äntligen på väg, Visa vid vinden ängar av Mats Paulsson eller sin svenska översättning av Big Stars låt 13. För att nämna några. Till och med i låtar som Håkan Hellström inte har skrivit själv lyckas han alltså med konststycket att fylla varje stavelse med en laddning som förvandlar en simpel poplåt (nåväl) till besjungen poesi. Denna talang, eller ambition får vi väl kalla det, går inte att bortse ifrån när man analyserar Håkan Hellström som textförfattare.

Fast ibland tänker jag att det kanske är en masspsykos. Att det ändå är jag som förstår Håkans texter bäst. Egentligen. Där jag står i publikhavet framför scen och försöker tänka bort 70 000 andra personer. När jag frammanar en fantasi av att det är Jazzhusets scen som har vuxit sig stor och att bilderna som flimrar förbi på storbildskärmarna bara finns i mitt eget huvud. 

Medan Håkan suger märgen ur livet. Gör våra liv enastående.