Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jaron Lanier | Who owns the future?

Vi behöver ett samhällskontrakt för internet. Håkan Lindgren skriver om Jaron Laniers bok Who owns the future? och konstaterar att i nättjättarnas värld är vi alla en råvara.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Jaron Lanier

Who owns the future?

Simon & Schuster

Det är vårt fel, skriver Jaron Lanier. ”Vi, idealisterna, krävde att information inte skulle ha något ekonomiskt värde på nätet, vilket innebar att tjänster kring information, inte informationen själv, blev den viktigaste inkomstkällan.” Han fortsätter: ”Jag måste fråga mina vänner i rörelsen för ett ’öppet’ internet: vad trodde ni att det skulle leda till?”

Nätet borde ha inneburit ett ekonomiskt lyft, menar Lanier. Det borde ha gett oss en våg av kreativa medelklassjobb. Eftersom det är omöjligt att ta betalt för innehåll har vi fått motsatsen till det nät han hoppades på: ett nät där makt och vinster koncentreras till ett litet antal monopolföretag, medan hela mänskligheten bidrar med gratis innehåll. Vi har hamnat i ett märkligt ingenmansland där vi varken är anställda eller kunder: Google och Facebook betraktar oss snarare på samma sätt som ett pappersmasseföretag betraktar en skog.

I början av 1980-talet, skriver Lanier, ”bidrog jag till att formulera många av de idéer jag kritiserar i den här boken.” Han tillhörde den tidiga, anarkistiska krets i Silicon Valley där visionerna om den nya tekniken kokades ihop. På hans brokiga CV finns allt från virtual reality-program till konsultjobb åt Microsoft. Att den här kritiken kommer just från honom är inte förvånande – det är en konsekvens av att han har fortsatt tänka lika självständigt och egensinnigt som då.

Lanier vill se en stark medelklass för demokratins skull. Majoriteten i mitten av inkomstskalan måste väga tyngre än de rika – annars får vi ett samhälle på den rikaste procentens villkor. Med Who owns the future? föreslår han ett radikalt annorlunda internet, baserat på ömsesidiga mikrobetalningar. Alla ska få betalt för den information de bidrar med. Då blir alla villiga att betala för den information de tar del av, så att fler – inte färre – kan försörja sig på kreativt och intellektuellt arbete, hoppas han. Det kommer att ge oss en informationsekonomi som växer istället för att krympa. Sajter som Craigslist och Blocket har övertagit tidningarnas annonsmarknad men försörjer bara en handfull människor – en miljardbransch har krympt till en bråkdel av sin forna storlek. ”Om detta låter som en vansinnig idé för unga cyberaktivister idag”, tillägger Lanier, ”kommer det att låta väldigt trevligt för dem om, säg, trettio eller fyrtio år.”

Jag tycker att det låter trevligt redan nu – men hur ska det gå till i praktiken? Det förklarar inte Lanier. Who owns the future? är full av insikter och formuleringar som skär igenom årtionden av cyberbullshit. Det är samtidigt en luddig och repetitiv bok. Vissa sträckor är det som om jag läser samma sida fyrtio eller femtio gånger, med något annorlunda formuleringar varje gång; varje upprepning gör mig lite dummare.

Om vi ska få betalt för ”information” uppstår frågan vad som räknas som information. Laniers vision omfattar mycket mer än sådant som avsiktligt skapats som information, det vill säga musik, text och video. Han vill att vi ska få betalt för varje datasmula som kan användas för kommersiellt värdefull statistik. Ett av hans exempel är Google translate. Googles översättningstjänst bygger inte på artificiell intelligens, utan på att Google har dammsugit nätet på mänskliga översättningar och skapat en databas av ord och fraser. Ett internet där alla som har bidragit till databasen (kanske genom ett blogginlägg där ”casa” översatts till ”house”) ska få en mikrobetalning blir väl ett totalövervakat internet? Mikrobetalningarna förutsätter att all aktivitet på nätet loggas och sparas i en omfattning som till och med skulle få NSA att höja på ögonbrynen – vem ska göra det? Sådana frågor svarar inte Lanier på. Men på ett ställe nämner han att på hans internet kommer ingen att kunna vara anonym.

Idag ligger alla fördelar på nätjättarnas sida – inte bara de ekonomiska. Jag har tidigare skrivit om individer som upptäckt att de i praktiken är rättslösa om Google eller Amazon får för sig att de har brutit mot någon regel och stänger av dem (se Hotet i sökfältet, GP 16/5). Norska Linn Jordet Nygaard, som Amazon misstänkte för oegentligheter, förlorade sina e-böcker. När hennes fall uppmärksammades fick hon tillbaka dem, men lärdomen kvarstår: man köper inte en e-bok på samma villkor som en tryckt bok, om det alls kan kallas ett köp.

Den sortens obalans är naturlig i ett första skede av oreglerad tillväxt; det borde vara lika naturligt att pendeln svänger åt andra hållet efter ett tag. Vi behöver ett samhällskontrakt för internet. Fackföreningar uppstod som en reaktion mot det ojämlika förhållandet mellan individ och arbetsgivare; vilket slags organisationer kommer att tillvarata våra intressen gentemot det slags väsen som Google och Facebook är?

Trots mina invändningar mot Who owns the future? är jag övertygad om att Jaron Lanier är inne på rätt spår. Det kommer förhoppningsvis inte att dröja länge innan det framstår som absurt att någon kunde ta Chris Anderson (han med ”snart kommer allt att bli GRATIS!”) på allvar.