Japansk film och fulländningen

ANNONS
|

Det är inte särskilt ofta japansk film hittar till svenska biografer om man bortser från det segertåg landets tecknade film gjort över världen. Att kunna se sexton japanska filmer under något mer än en vecka är bara festivalbesökare förunnat, som nu när Göteborgs filmfestival har japansk film som ett tema.

Ändå har Japan varit ett av filmkonstens stora land.

Redan 1898 gjordes den första filmen, en dokumentär om kabukiteatern. 1905 hade landet flera så kallade elektriska teatrar, biografer alltså, där en berättare hade samma roll som pianot hos oss under stumfilmens tid. 1925 producerades åttahundra filmer varje år och ända fram till andra världskriget då produktionen av förklarliga skäl var sparsam och filmen enligt tysk modell blev ett propagandavapen. Efter kriget rådde nya censurlagar och förstörelse av filmer som gav uttryck för feodala eller odemokratiska värderingar, men 50-talet inledde en första storhetstid. Under 90-talet kom en andra guldålder med den makalöst konstfärdiga animerade filmen – två anime finns med i festivalen, Sagan om prinsessan Kaguya och Giovannis ö.

ANNONS

Kurosawa, Ozu, Mizoguchi, Ichikawa, Oshima, Imamura och ännu många fler hör till filmhistorien. Det var dessa män som under 1950-talet öppnade fönster till ett land och en kultur som länge hade känts främmande och slutet för merparten av oss européer. Den franske författaren J.M.G Le Clezio skriver i sin essäbok Färder i filmens värld:

"Filmkonsten har mycket att tacka den tid då Japan producerade några av de mest lysande filmerna i dess historia. Den japanska kulturen har också tillfört filmen sina värdefulla egenskaper: strävan efter fulländning, sinne för måttfullhet och noggrannhet."

Fulländning, måttfullhet, noggrannhet; jag har med mig de orden när jag ser till exempel Naomi Kawases film Still the water. Kawase, som räknas som en av de främsta japanska regissörerna, är också producent och har producerat den koreanske regissören Kunjae Jangs film A Midsummer's Fantasia.

Det som är slående med flera av de festivalfilmer jag hunnit se är just det fulländade fotot. Så har också Japan en lång bildernas tradition, där teknisk skicklighet förenas med konstnärlig kvalitet. Som i Still the waters storslagna naturbilder, där havet som omger den subtropiska ön Amani har en huvudroll och de månghundraåriga träden som huggs ner talar om människans förstörande framfart. Mot det storslagna, de intima bilderna av förälskade ungdomar, en döende mor, en far för långt borta i det bullrande Tokyo. Bilder som berättar om familjekärlek och där visdomsord från den gamle onkeln på stranden samlande ved får de unga att lyssna. Replikerna är sparsamma, inget pladder, ingen utfyllnad – måttfullt alltså. Det är en fin berättelse om att bli vuxen, om gamla traditioner, om familjens betydelse – och kärlekens.

ANNONS

Hur är det då med måttfullheten, med noggrannheten i A Midsummer's Fantasia? Jo, noggrant inregistreras miljöerna i staden Gojo med dess märkliga byggnader och på samma vis studeras ansikten. Det händer inte särskilt mycket, ändå fascineras jag över hur filmen stiger ur sin vardaglighet till en större berättelse om liv som gått och pågår. Nej, två berättelser: den första svartvit om hur tillvaron ser ut i den allt folktommare gamla staden, den andra i färg om hur förälskelse föds under två dagars promenerande, ätande och samtalande i en landsortby. Repliker, frågor och svar så vardagliga, så banala, men ändå inte.

Vilken kontrast då till Takashsi Miikes film Over Your Dead Body. Kontroversiell och kultförklarad (av festivalkatalogen) har han kallat Tarantino för sin gudfader. Han har gjort mer än 70 filmer under sina 13 år som regissör, en del förklarat av billiga videoproduktioner. Det är hans ibland extremt våldsamma filmer och brott mot sexuella tabun som skapat kontroverser. Over Your Dead Body har onekligen sina rejäla horrorinslag, men den är suveränt fotograferad och iscensatt, där den glider mellan verklighet och den klassiska, många gånger filmatiserade, spökhistorien som en liten teatergrupp repeterar.

Flera kvinnliga regissörer? Ja, Kiki Sugino, indepentfilmens musa har hon kallats, har gjort två eleganta filmer. Taksu, som utspelar sig på Bali, är en sorglig berättelse om människor som inte når varandra. Den sjuke maken bara tiger, hustrun kastar sig i armarna på en strandraggare, systern är upptagen av sin graviditet. Modernt, kallt, narcissistisk. Skickligt regisserad, men föga berörande. Så mycket bättre då Suginos Kyoto Elegy, där en ung, ängslig juridikstuderande kille möter tre kvinnor. En som underdånigt älskar för mycket, en annan som äter sig fet, en tredje som siktar på karriär. Det är en underhållande intelligent flätad berättelse om kvinnors roller i det japanska samhället.

ANNONS

Merparten av festivalens filmer är gjorda efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftshaveriet den 11 mars 2011. Vad gör en sådan katastrof med konsten, litteraturen och just här med filmen? Strövis hörs repliker, flest i Kyoto Elegy, om förgiftade grönsaker, om oron för en mor som bor i närheten av det havererade kärnkratsverket Fukushima. Chokolietta, som jag inte sett, sägs präglas av katastrofen. Minst en sak skiljer denna katastrof från det två andra stora i Japans historia: jordbävningen i Kanto 1923 då Tokyo ödelades och filmindustrin fick flytta till Kyoto och andra världskriget med atombomben över Hiroshima och Nagasaki. Påverkan var stark på många plan – produktionsmässigt, i ämnesval och attityder. Så föddes till exempel monstergenren med Inoshiro Hondas film Gojira, det vill säga Godzilla, 1954 ur skräcken för atombomben.

En skillnad mellan 1923, 1945 och 2011 är att tsunamin filmades medan katastrofen pågick. Detta påpekar filmvetaren Trond Lundemo, Stockholms Universitet, som under festivalen skall hålla ett föredrag på ämnet The Aesthetics and Politics of Time in Japanese Cinema. På min fråga säger han att de tre händelserna är utgångspunkten för det som kännetecknar den japanska filmen. Mer generell japansk estetik är vetskapen om tingens förgänglighet och en känsla för det efemära och förgängliga.

ANNONS

Han menar också att eftersom strålning är något osynligt, omöjligt att fånga, påverkades filmers innehåll och förmåga att visualisera radikalt. ”Strålning problematiserar tanken på fotografiets tillgång till verkligheten.”

Filmbilden som vittne, filmarens förmåga att fånga det osynliga – egentligen är väl det vad många filmare försöker: att ge bild åt människors inre, åt känslor, åt det icke synliga.

.

Ämnet

Göteborgs filmfestival lyfter fram japansk film på årets festival och visar 16 bidrag som speglar de sociala och politiska konflikter som präglat det moderna Japan.

Skribenten

Monika Tunbäck-Hanson är kulturskribent och kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast om Michael Ben-Menachems memoarer Pojken med Davidsstjärnan

ANNONS