Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jane Austen är i dag en storindustri, inte minst i engelska Bath där Jane Austen-festivalen lockar stora skaror att klä sig tidstroget, och följa Austens stigar. Nu ger Bonniers ut ännu en översättning av den ständigt aktuella författarinnans Stolthet och fördom.

Jane Austen | Stolthet och fördom

Hur många versioner som än görs av Jane Austens romaner är de omöjliga att devalvera, skriver Lisbeth Larsson som läst Gun-Britt Sundströms nya översättning av Stolthet och fördom.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Jane Austen | Stolthet och fördom

Översättning: Gun-Britt Sundström

Bonniers

Jane Austen skrev sina romaner under en historisk period då människan tänktes på nytt. Kanske är det därför de känns så aktuella. Hon berättade inte om den samhällsrevolution som pågick men om den revolution som ägde rum i det privata – i tankesätt, känslostrukturer och intima relationer – under den tid då adelns makt togs över av borgarna. Intressant nog upplever hennes romaner sin verkliga storhetstid nu, under den tid vi kallar postmoderniteten.

Till Sverige kom Jane Austens böcker först 1920. Då översattes Stolthet och fördom. Det var mer än hundra år efter att den utkom och mottagandet var ljummet. Austens övriga romaner fick vänta till slutet av 50-talet. Sedan har hennes betydelse bara växt. De senaste decennierna har hon funnits överallt. Inte mindre än fjorton utgåvor av Stolthet och fördom har kommit ut på svenska och nu har Bonniers till och med kostat på romanen en nyöversättning.

Men inte bara Stolthet och fördom utan Austens alla romaner ges ut, ompaketeras och dramatiseras om och om igen. Man kan köpa t-shirts, muggar och posters med hennes bild, smycken, klippdockor och pappersservetter. Jane Austen har blivit en riktig storindustri, inte minst i Bath dit alltfler vallfärdar för att se hur det egentligen var, klä sig i tidsenliga dräkter och vandra i hennes romangestalters fotspår. Jane Austen-festivalen, som startade där 2000, är en växande succé. Svensk tv bjuder regelbundet på Austen-serier. Förra året var det just Stolthet och fördom. I år har vi kunnat följa Emma och hennes idoga matchmaking. Många författare har också surfat på vågen. Karen Joy Fowler med romanen Jane Austen-klubben, som också blev film, Helen Fielding med den kongeniala uppdateringen Bridget Jones, som också blev film och Seth Grahame-Smith med skräckromanen Stolthet och fördom och zombies, som jag verkligen hoppas inte blir film, för att bara nämna några.

Man skulle kunna säga att det gått inflation i Austen om det inte vore så att det är omöjligt att devalvera hennes romaner. Det var inte utan skäl som Virginia Woolf satte Jane Austen högst av alla kvinnliga författare. Hennes sätt att beskriva världen är oemotståndligt. Det är både sakligt och förundrat. Hennes texter har en säregen humor som kryddas med ironi och satir på ett sätt som får läsaren att skratta både med och åt dessa människor, som med en aldrig sinande idoghet trasslar till det, intrigerar och ligger i för att komma fram här i världen.

Många dramatiseringar av Austens romaner är förvisso outhärdligt jolmiga. Men jag skulle säga att det beror på att de bara arbetar med romanernas kärleksintriger och bortser från Austens sätt att behandla dem. Det är nämligen både vasst och roligt. En stor fördel med Gun-Britt Sundströms nya översättning är att den med all önskvärd tydlighet lyfter fram detta, vilket också gör den konfrontation av livshållningar som är romanens kärna mycket tydlig.

Inte en pust av de stora omvälvningar som äger rum i samhället under denna tid når in i Austens vardagsrum, salonger och balsalar, men hon beskriver dess svårartade existentiella verkningar i det privata och det emotionella otrygghetstillstånd det försatte den enskilde i på ett oöverträffat sätt.

Människorna i Austens romaner lever i en tid då gamla värden sattes ur spel och nya installerades. Framför allt på äktenskapsmarknaden. Nu var det inte längre börd utan rikedom som gällde. Eller? Det var slut med de gamla resonemangspartierna. Nu var det kärleken som avgjorde valet av äktenskapspartner. Eller? Kvinnan skulle välja själv och med hjärtat, inte med förnuftet eller enligt föräldrarnas beslut. Eller? Reglerna på äktenskapsmarknaden var under omförhandling, farorna var nya liksom möjligheterna. Människorna i Austens romaner, och i synnerhet kvinnorna, lever i ett konstant osäkerhetstillstånd som gör dem både rädda och förhoppningsfulla.

Trots att de inte har vare sig myndighet eller arvsrätt vilar bördan på de unga kvinnorna i Stolthet och fördom tungt. I synnerhet i familjen Bennet. De måste gifta sig för att säkra sitt, sina systrars och föräldrarnas fortsatta liv. Det vet deras mor och hon ser det som sitt livs innehåll att arbeta för detta. Hon är förmodern och det gör henne till en fundamentalt löjlig person. Samtidigt är det under systrarna Barrets, i synnerhet hjältinnan Elisabeths, värdighet att gifta sig för pengar. Hon är modern och det gör henne till en potentiellt tragisk person.

Austens romaner brukar karaktäriseras som kärleksromaner, men det ord som återkommer oftast i dem är förmodligen pengar. Och samtidigt som Austens ironi alltid drabbar dem som gett sig pengarna och girigheten helt i våld handlar hennes romaner i grunden om hur kvinnan genom giftermål ska kunna förena sitt behov av pengar och social trygghet med det som vid denna tid började anses som nödvändig för ett lyckat äktenskap, nämligen kärlek.

Kärleken är å andra sidan, som Austen visar i roman efter roman, en farlig ledstjärna. I Stolthet och fördom sätter den gång på gång familjen Bennets trygghet och existensvillkor i fara. Till Elizabeth Barrets obetvingliga karisma hör att hon, som alla Austens hjältinnor, genom att gå in i modernitetens kärleksidiom och hantera den enligt de gamla konventionernas rationalitet lyckas förena känsla och förnuft, som titeln på en annan av Austens romaner lyder. Passionerade kvinnor som går under finns det gott om i västerlandets litteratur. Men kanske är den kvinnliga undergångsromantiken förverkad. Kanske behöver den nya saklighetens epok en hjältinna just som Elizabeth Bennet.