Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Jane Austen | Övertalning

Jane Austen är en klarsynt iakttagare av det närbelägna i sin samtid, skriver Karin Widegård om nyöversättningen av romanen Övertalning.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Jane Austen

Övertalning

Översättning: Maria Ekman

Efterord: Amanda Svensson

Albert Bonniers förlag

Nutida läsare kan ha svårt att smälta att Anne Elliot på Kellynch Hall så fogligt lät sig övertalas av en nära vän att avvisa mannen hon älskade för att han inte var rik och av rätt börd. Med sina tjugosju år anses hon nu för gammal för äktenskapsmarknaden. Men man får inte glömma att det nästan var omöjligt för en kvinna, som varken var myndig eller hade arvsrätt, att ställa sig utanför släktens skyddsnät.

Anne Elliot är huvudpersonen i Jane Austens roman Övertalning (originaltitel: Persuasion), som kom ut postumt 1818. Austen dog året innan. Då hade hon hunnit sätta sitt avtryck på den litterära kartan med romaner som Förnuft och känsla, Stolthet och fördom, Mansfield Park och Emma. Kärleksromaner, men inte som vi menar i dag, utan om kärlek och äktenskap som en del av hierarkier i överklassens och lantadelns England. Då släktskap och rang går före allt annat. Med Övertalning tar Jane Austen den romantiska kärleken i försvar, där båda parter har rätt till sina känslor.

Anne Elliot är visserligen fånge i tidens mönster, men hon har försetts med idéer som pekar fram mot en annan tid. ”Åter förundrade hon sig över hur vanorna i familjen tycktes medföra att allt med nödvändighet måste berättas, och allt göras tillsammans, hur oönskat och olägligt det än kunde vara.” När hennes väg återigen korsas av den försmådde friaren börjar en lång och invecklad prövotid.

Jane Austen är en klarsynt iakttagare av det närbelägna i sin samtid. Hennes penna är vässad med ironi. Sir Walter Elliot, Anne Elliotts far är skildrad med en sarkasm som är snudd på karikatyr. Hans förakt för vanligt folk och hans snobberi.

I gengäld har Austen gjort Anne nästan osannolikt klok, ödmjuk och varmhjärtad. Och det är väl i så fall romanens svaga punkt.

Men låt gå för det. Fast inte mycket händer på det yttre planet är stilen detaljrik och realistisk på ett sätt som känns helt modernt och man följer som läsare nyfiket alla förvecklingar.