Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

JAN JÖRNMARK: Övergivna platser

Husen står kvar men människorna är borta. Jan Jörnmark söker upp platser som nyss var i full verksamhet. I boken Övergivna platser dokumenterar han det som blev kvar när företagen försvann. Karin Widegård tar del av en fascinerande dokumentation av 50- och 60-talets ruiner.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Av en slump hittade Jan Jörnmark och hans hustru en övergiven folkets park och en likaså övergiven kraftverksdamm för några år sedan. De greps så av den säregna stämningen att det gav Jörnmark blodad tand för att ge sig ut på jakt efter andra sådana ställen. Resultatet har nu samlats i boken Övergivna platser. Den har fängslat mig oavbrutet sedan jag började läsa den.
Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia i Göteborg, har rest runt och letat upp fabriker, hyreshus, rekreationsanläggningar och hotell från 50- och 60-talen som lämnats åt sitt öde. Påminnelser om ett Sverige fyllt av tillförsikt och med blomstrande industrier, som ännu inte hade fått smaka den internationella konkurrensens malört. Nu står de kvar som något slags moderna ruiner - men utan omedelbar pittoresk patina.
Jörnmark blev förvånad över att det fanns så många platser som lämnats åt tidens tand utan att någon ens tycktes bry sig om att dokumentera dem.
Antagligen för att de är för nära i tiden och geografin för att man ska se upptäcka dem. Jag råkade själv på en förvildad, slybevuxen folkpark på norra Gotland för ett par år sedan och förundrades över att affischer, läskedrycksflaskor och kaffekoppar lämnats kvar. Ingen orkade väl plocka ihop resterna när det blev dags att dra. Det ingav en pirrande blandning av melankoli och upprymdhet. Förmodligen en dockskåpsvariant av vad de stora upptäckarna kände när de reste jorden runt.
För Sveriges del, skriver Jörnmark, ledde den globala konkurrensen till utarmning av många industriföretag. Han menar att Sveriges strävan att vara först och modernast gjorde oss mer utsatta än övriga europeiska länder. Hällefors, Munkfors, Grängesberg, Ljusne, Laxå, Falköping är bara några exempel på orter där man fått uppleva substansen i uttrycket upp som en sol och ner om en pannkaka.
När jag läser och tittar på bilderna känns det som om det både var jättelängesen och hände alldeles nyss.
Den kakelklädda personalmatsalen av 40-talsmärke hos Svenskt Skiffer i Kvarntorp står orörd kvar, sedan den övergavs på 70-talet. Vilket ögonblick som helst skulle folk kunna strömma in och bänka sig vid de golvfasta långborden med snurrstolar som är fästa i underredet. Vad kan stå på menyn, falukorv och stuvade makaroner? Inredningen borde omedelbart k-märkas.
Kanske var vi naiva i Sverige. Som Jörnmark skriver så föll vi på eget grepp när masskonsumtionen, som alla hyllade efter andra världskriget, så småningom ledde till att många företag blev utkonkurrerade. Men vem kunde förutse framtiden?
Det är väl samma konsumtionsmentalitet som idag gör att man kan se dessa drabbade miljöer som varor på en livsstilsmarknad. Med mitt ena öga beklagar jag alla människorna som gick under med förlorade drömmar, med mitt andra spanar jag in vilka fräcka och trendriktiga bostäder som en del av dessa fyrti-, femti- och sextitalsbyggnader skulle kunna förvandlas till.
Det är bara det att de ligger på fel ställen i landet. Det är i storstäderna som uppgraderingen av industriområden till attraktiva bostäder sker, där en ny klass av konstutövare, höginkomsttagare och formmedvetna tränger på.
Som tidig inspirationskälla uppger Jörnmark bland annat webbsajten Fabulous Ruins of Detroit där man kan följa en guidad stadstur förbi bilindustrins övergivna kontor och fabriker.
Inom konstfotografin är den här typen av motiv snarare regel än undantag. Det magnifika tornet vid den nerlagda gruvindustrin i Tuna Hästberg, Stora Kopparberg, är just en sådan betongkatedral som hade kunnat fascinera paret Hilla och Bernd Becher som fick Hasselbladspriset 2004.
Ett urval fotografier visas på A Gallery i Göteborg till och med i dag. Det är frapperande hur vackra bilderna blir som digitalprints med pigment. En sjukt gräll, grön färg lägger något slags äcklad svindel till upplevelsen av sporthallen och simbassängen i blomsterföretaget Bukettens nerlagda huvudkontor. Som om vi ledsagades genom ett arketypiskt drömlandskap istället för resterna av de lyxiga lokalerna till ett företag som sålde blommor på löpande band.
Men det är inte främst den konstnärliga dimensionen som gör Övergivna platser så bra, utan kombinationen av bilder och initierad text.