Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jan Guillou redogör mer än berättar

Visst är det Jan Guillous nuvarande jag som under skön­litterär förklädnad projiceras på det förflutna, skriver Carl Erland Andersson om Guillous roman 1968.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Jan Guillou
1968
Pirat

Som skribent är Jan Guillou aningen vrängd ut och in. När han under åren som journalist utvecklade litterära tekniker i sina reportage skrev han sin bästa prosa. Men då han senare förvandlade sig till mer strikt fiktionsförfattare blev det blekare; bortförklarat med den sedvanliga jargongen om ”fina” och malliga författare han minsann inte vill beblanda sig med. Fast, jag är lite orättvis. Arn-böckerna fungerar konstnärligt i och med den behärskade krönikestilen, och Ondskan på grund av den glödgade underliggande vreden.

I övrigt balanserar hans litterära stil emellan journalistisk och skönlitteratur, och är märkligt osäker på den linan, trots alla syrligt ironiska krumbukter.

Nu föreligger hans sjunde roman i serien om 1900-talet. Han har kommit fram till år 1968, också bokens titel. Vänsterns tid, i efterhand demoniserad av borgarna, betraktad i nostalgiskt dimmig backspegel av de som var med, och nu i Guillous händer tillskuren och anpassad hans världsbild som åldrad 68-patriark. För naturligtvis är det hans nuvarande jag som under skönlitterär förklädnad projiceras på det förflutna, till och med hans tilltagande besatthet av överklassens fåniga etikett, ända ner till varje par skor, samt det löjliga i golf, det ännu löjligare i fransk skönlitteratur etcetera. De senaste årens krönikör Guillou är mycket närvarande år 1968.

Språkröret heter Eric Letang, ­jurist av släktet Lauritzen, vänster­radikal, och 68 är hans läroår. Det finns här fina partier, som i den lyriska skildringen av Prag alldeles innan Sovjet tog över och krossade drömmen om en socialism med mänskligt ansikte, och förvisso är Eric/Jans ironiska slängar mot den mer dogmatiska och humorbefriade vänstern välgörande; det finns ju likartat bedrövliga varianter i dagens vänster, om än under and­ra förtecken och med annorlunda begreppsexercis. Men mycket är stoppning bara, och metoden mer redogörelse än berättelse.