Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jan Guillou: Men inte om det gäller min dotter

Kajsa Öberg Lindsten njuter av Jan Guillous manliga hjältars outtömliga resurser av mod, kunskap, styrka, kärlek och svart kaviar!

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

I Men inte om det gäller min dotter blir den avpolletterade spionchefen Carl Hamilton återigen indragen i en räddningsaktion med storpolitiska konsekvenser.
Efter det senaste äventyret gav president Putin den landsflyktige Hamilton en fristad i Ryssland. Men nu lämnar han sina lugna joggingturer längs Nevas stränder, återvänder till Sverige och bildar, tillsammans med en fransk överste från främlingslegionen och en svensk mästerjournalist som behärskar fyra språk, ett manligt triumvirat som planerar fritagningen av en liten flicka som tagits som gisslan och hålls fånge i ett sagoslott i öknen. Medan barnets mor och hennes bästa väninna, som bägge är framstående (och vackra) chefer inom den svenska polisen, hjälplöst vrider händerna och väntar …
Trots denna provocerande beskrivning av kvinnlig hjälplöshet kan jag inte låta bli att njuta av hjältarna.
För de inkarnerar och återupplivar på ett märkligt vis min pappas ideal, och smälter samman med honom och hjältarna i de äventyrsböcker från mellankrigstiden som han, känslofullt och fritt ur minnet, brukade återberätta för mig och min syster när vi var små.
Pappas hjälte är en blandning av historielektor och stridspilot - en orädd, bildad och idealistisk karl med välputsade skor. I krig och fred skall han bekämpa fanatism och orättvisor. Och pappas gentlemannaideal gäller också för små flickor. Han lär oss att peka med hela handen. För att peka med fingret är ett oskick. Så gör bara fladdriga fjantar.
Att jag föredrar Guillous pseudorealistiska politiska äventyrsböcker framför alla pseudorealistiska Sverigedeckare beror inte bara på att jag är mer road av att läsa om Sankt Petersburg än om Fjällbacka eller Göteborg. Utan också på att de uttrycker en sådan otvetydig entusiasm för de egna hjältarna. För mig är detta oemotståndligt. För om jag skall läsa en roman med underhållningsvåld vill jag uppriktigt och utan förbehåll kunna njuta av hjältarnas outtömliga resurser av mod, kunskap, styrka, kärlek och svart kaviar!