Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jan Guillou | Mellan rött och svart.

Jan Guillou | Mellan rött och svart

I Mellan rött och svart blinkar Jan Guillou i samförstånd mot läsaren. Men det blir mer sällskapsspel än litteratur, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

roman

roman

Jan Guillou

Mellan rött och svart

Piratförlaget

Jan Guillous tredje del av romanserien om 1900-talet, Mellan rött och svart, täcker sträckan mellan världskrigen och har bröderna Lauritz, Oscar och Sverre som huvudaktörer, plus kvinnor och barn, i ett skådespel som inte handlar om Envar. Bröderna utgör ett slags entreprenörernas avantgarde. Främre delen av scenen är preparerad för den ljusnande samtid, om än kontrasterande mot svarta kulisser av slum och armod. Lauritz håller mest till i Saltsjöbaden, men delar sina aktiviteter i byggbranschen med bröderna i Berlin. Nu ska det väl aldrig mer bli krig? I stället står tänkta affärsmässiga och tekniska framgångar på rad, som skyltar längs med vägen mot framtiden, och med dessa också vidgade demokratiska och humanistiska framgångar. Är det väl tänkt, efter det att man först tänkt på profiten.

Visserligen har det begåtts någon komisk ölstugekupp någonstans, med den där plumpe narren Hippler eller Hitler eller vad han hette, men det var ju mest ett pajasupptåg. Och visst är det olycksbådande med antisemitismens ständigt potenta virus, och med ungdomsgrupperna som misshandlar och mördar folk i sin kamp för ett nytt Tyskland, och rent förskräckligt att Lauritz och Ingeborgs son Harald lockats in på dessa avvägar; men det sistnämnda kan nog lösas med en hård tävlingsseglats, menad att rensa grillerna ur grabben. Som därmed börjar sukta efter att gå in i flottan, och det känns väl tryggt.

Alltmedan Ingeborg, och Oscars hustru Christa – den ena socialdemokrat, den andra kommunist – som ett slags ironisk kör kommenterar manfolkets välmenande klumpigheter.

Har jag förstått Jan Guillou rätt vill han skildra det Pär Rådström en gång kallade människans katastrofala oförmåga att förstå vad som händer medan det händer; här den nya överklassens väl långvariga diskreta aningslöshet. Som inte nödvändigtvis grundas på dumhet eller brist på socialt och politiskt engagemang. Hur säkra är vi för övrigt själva på vad som just nu händer, hur utvägarna går och var återvändsgränderna är placerade? Det är en viktig och obehaglig frågeställning som jag nog tycker Guillou väjer lite för. Hans metods förutsättning är ju att vi när det gäller 1900-talet trots allt har facit. Vi vet vad romanens agerande personer inte vet, hur det går, vi kan retroaktivt tyda romanens tecken, vilket borde resultera i goda litterära effekter, men Guillou tar inte riktigt vara på möjligheterna.

Berättelsen blir ett litterärt planschverk, bestående av en serie tablåer, beskrivningar och diskussioner som sakta leder personerna mot insikter, och krigsutbrottet 1939. Han skriver dock inte med större språklig resonans, under orden anas sällan djupare rottrådar, och grundtonen är mestadels en och densamma, den syrliga ironins. Som passar utmärkt i exempelvis mer satiriska böcker, som Tjuvarnas marknad. Här uppstår i stället en distans; Guillou blinkar i samförstånd mot läsarna om den där clownen Hitler, och den fryntlige Göring som tar Harald med på en flygtur. Och bland familjens intellektuella vänner dyker en Bert som visar sig vara Brecht upp, fattigläkaren Döblin blir naturligtvis densamme som sedermera skrev Berlin-Alexanderplatz, och reklamtecknaren Sverres konstnärskompis George heter Grosz i efternamn. Att Oscar förser Brecht med den klassiska repliken ”Först kommer käket, sen moralen” är lite roligt. Men mer sällskapsspel än litteratur.

Dock är alltsammans trevlig läsning, trivsamt tidsfördriv.

Bild: Bild: Peter Knutson