Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jan Guillou.

Jan Guillou | Blå Stjärnan

Jan Guillous Blå Stjärnan är en spännande och underhållande roman som, i de flesta avseenden, trovärdigt skildrar krigsåren ur delvis ganska okända perspektiv, skriver Johan Werkmäster.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Jan Guillou

Blå Stjärnan

Piratförlaget

Blå Stjärnan – femte delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet – utspelas under krigsåren 1941–1945, samma tid som i den föregående volymen Att inte vilja se. Men fokus har flyttats. Den tyskvänlige Lauritz Lauritzen träder tillbaka och istället ställs hans dotter Johanne i centrum.

Hon är svuren antinazist, har arbetat som kurir åt den norska Hjemme- fronten och låtit sig värvas av brittiska spionorganisationen SOE. Hennes chef anser att hon är ”en dröm för varje underrättelsetjänst”, en perfekt agent; hon är kvinna, mycket tilldragande och talar tre språk (tyska, norska och svenska) perfekt. Snart arbetar hon också som spion för såväl den svenska som den tyska underrättelse- tjänsten, i det senare fallet dock bara skenbart.

Johanne rör sig ofta vid gränsen till det ockuperade Norge, organiserar våldsamma fritagningar och utsmugglingar av norska motståndsmän och judar till Sverige. I Stockholm utrustas hon med militärt tjänstepessar, förför och spionerar på en hög tysk officer.

Guillou lyfter också fram andra kvinnor, somliga aktiva i Hjemme- fronten, andra rekryterade av svenska försvaret för att genom prostitution locka ur vissa män viktig information. Efter krigsslutet fick dessa kvinnor knappt något erkännande alls. ”Deras insatser förringades och de manliga militärerna håvade in medaljerna”, skriver författaren i ett efterord.

Blå Stjärnan är en spännande och underhållande roman som, i de flesta avseenden, trovärdigt skildrar krigsåren ur delvis ganska okända perspektiv. Men här finns också ett och annat tydligt fiktivt inslag – som när Johanne träffar en lätt förklädd Gunnar Ekelöf (kallad Bengt), med vilken hon en gång i tiden hade ett förhållande och som nu bönar om en viss sorts ”terapeutisk hjälp”. Vad som därpå händer ska inte avslöjas, men denna lilla berättelse i den stora romanen skimrar som en ljus, rörande och humoristisk pärla i en för övrigt mörklagd värld.