Under andra världskriget var Stockholm ett Nordens Casablanca, skriver Jan Bergman. Här samlades spioner, dubbelagenter, flyktingar och fixare. Samtliga krigförande länder fanns representerade med ambassader, nyhetsbyråer eller företag som fungerade som täckmantel för propaganda och underrättelseverksamhet. Alla spionerade på varandra och på Sverige. Och vi spionerade givetvis på dem.
C-byrån, den svenska militära underrättelsetjänsten, använde sig gärna av unga kvinnor som rörde sig ute i nöjeslivet eller hade sekreterarjobb på intressanta platser, som tyska turistbyrån. Bergmans mor var en av dessa agenter, som själva kallade sig Sekreterarklubben. Karin Lannby, den mest äventyrliga av dem, hade deltagit i spanska inbördeskriget innan hon blev agent åt C-byrån. 2009 kom en bok om henne: Anders Thunbergs Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari (hon hade ett förhållande med Bergman, därav titeln). Jan Bergman, som använder fingerade namn, kallar henne Karin Allenby.
C-BYRÅN STARTADES PÅ eget initiativ av ett par officerare 1937. Ett någorlunda officiellt erkännande fick den först i december 1939, men den fortsatte att arbeta i en gråzon där det inte var så noga med protokoll och formaliteter. Dess finansiering var kreativ.
Boken bygger på material och intervjuer som Bergman har samlat sedan 1980-talet. Flera av kvinnorna träffade han medan de levde. Det råder inget tvivel om att han har gjort ett grundligt jobb, att han skildrar en verksamhet som städats bort ur arkiven och att han har hittat livsöden som förtjänar att berättas. Däremot övertygar inte den form han har valt: en skönlitterär rekonstruktion.
Han återskapar scener och dialoger, men det blir ibland mer pilsnerfilm än Casablanca. Han har svårt att beskriva kvinnorna utan att det blir klumpigt: "Fastän de var så svikna, så illa behandlade, så skändade och kränkta drömde de alla ändå om ’drömprinsen’ som skulle komma på sin vita springare och svepa dem med sig till ett bättre liv", skriver han.
SÅ MYCKET UTRYMME ägnas åt scener från C-byrån, försvarsstaben och regeringen att kvinnorna riskerar att bli bifigurer i en bok som enligt titeln ska handla om dem. Tillgången på källmaterial har förmodligen gjort dessa samtal lättare att rekonstruera än kvinnornas.
Men även om prosan är klumpig är Bergman nyanserad på ett annat plan: han skildrar en komplicerad, mångdimensionell konflikt. Här förekommer en mängd aktörer med skilda lojaliteter. Säkerhetspolisen var lite för god vän med de tyska kollegerna i Gestapo och läckte till dem, medan C-byrån samarbetade med Finland och de allierade. Polisen i Skåne sympatiserade med den danska motståndsrörelsen. När danskarna fick för sig att C-byråns agent Jane Horney arbetade åt tyskarna lämnades hon ut av Skånepolisen, varpå danskarna avrättade henne.
C-byrån saknade politisk förankring och avvecklades snabbt efter kriget. Och kvinnorna? Många av dem hade farit illa, men sedan verksamheten stängts lämnades de flesta åt sitt öde, konstaterar Bergman.
