Jamaica Kincaids Lucy lyser ännu starkt

Jamaica Kincaids genombrottsroman Lucy återutges på svenska. Henrik Petersen har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jamaica Kincaids roman Lucy (1990) handlar om Josephine Lucy Potter som nitton år gammal flyttat från sin fattiga hemö till den rika delen av världen, för att jobba som au pair. Hemön ligger i ”Övärlden”, i en ”tropisk zon”. Det går att anta att staden hon kommer till är New York, även om det aldrig sägs.

Kincaid själv föddes 1949 på den lilla karibiska ön Antigua, som när hon lämnade den fortfarande tillhörde det brittiska imperiet. Hon själv kom till New York som tonåring (som Elaine Potter Richardson; författarnamnet tog hon sig senare) och hennes första jobb var som au pair. Den självbiografiska utgångspunkten i Lucy är med andra ord tydlig.

ANNONS

Det är de politiska stamtavlorna också: Ingen i huvudpersonens släkt har velat ta reda på varför de heter Potter, för med sannolikhet skulle de stöta på någon brittisk slavägare med det namnet. Kincaid är samtidigt en mästare på att skildra hur rörelser och åtbörder avslöjar varifrån människor kommer. När huvudpersonen beskriver en restaurangvagn (det rör sig om ett amerikanskt tåg på sextiotalet) sägs att alla de andra gästerna ser ut att kunna vara släkt med hennes värdfamilj, medan alla tjänarna ser ut att kunna vara släkt med henne. Hudfärg nämns aldrig – tudelningen är så självklar att ingen tänker på den. Istället beskrivs hur kyparna rör sig som om de ”just kommit ut genom kyrkporten en söndag efter gudstjänsten”. En epifanisk bild av en tjänarklass.

Med några få ord finner Kincaid uttryck som gör hennes gestalter levande. Här måste ges beröm till Lena Fagerström för den skarpa, klara översättningen. En som röker mycket talar som om hon har ”spindelväv på stämbanden”. Utan att förklara det närmare säger huvudpersonen också att för henne är jorden platt – i sammanhanget en bild av ett på förhand beskuret möjlighetsfält.

Boken igenom är huvudpersonens ensamhet monumental, hur varmhjärtat pratsam omgivningen än är. Fast egentligen kan det inte ens kallas ensamhet. För med sig bär Lucy hela tiden sitt arv, den starka kärleken (men också hatet) till sin dominanta mor, vars brev hon aldrig öppnar, och den flegmatiske (läs likgiltige) fadern, med vidlyftiga planer för familjens söner men ingen för henne. Medvetenheten om hur mycket hemmiljön betyder för hennes sätt att vara och tänka lämnar henne aldrig, hon läser ”in århundraden i varje gest, varje ord, varje ansikte”.

ANNONS

Bundenheten till modern återkommer Kincaid till i uppföljaren till den här boken, romanen Min mors självbiografi (1996), men den nog så starkt skildrad här, genom avstånd. Lucy är det enda av sina namn hon accepterar, för det låter som en kvinnlig variant av Lucifer, den fallna ängeln. Med en mor som är så gudalik, måste väl hon som barn vara en djävul? Och trots att hon knappast finner sig väl till pass dit hon kommit, så bestämmer sig Lucy tidigt: hon ska aldrig mer återvända hem. Den där stoltheten, som strålar från första sidan till sista, gör verkligen den här romanen värd att älska.

ANNONS