Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Jakten på konsertruset

Way out West fyller tio år, Bruce Springsteen trippelgästar Ullevi och Håkan har redan varit hemma igen. Konsertsommaren står i blom. Men vad är det som ger en konsert den där rätta känslan? GP:s musikskribent Jan Andersson letar bland konsertupplevelser för att beskriva vad det egentligen är som händer.


”One good thing about music, when it hits you, you feel no pain”.
Fingermålning, näverslöjd och frigörande dans i all ära men det finns inget kulturutryck som träffar lika skoningslöst och hårt, lika svindlande kärleksfullt och i grunden omskakande som en riktigt bra konsert. Alltså precis som Bob Marley beskrev det för drygt 40 år sedan.


För ni vet den där känslan. När hjärtat rusar. När universum håller på att explodera. När allt som finns och existerar ryms i en enda sekund, här och nu, och du delar upplevelsen med 5, 50 eller kanske 50 000 andra. Det spelar ingen roll. Ruset griper alla. Även artisterna på scen.
– Ja, herrregud! Det är ju därför man håller på, säger Veronica Maggio.
I början var hon närmast panikslagen innan hon skulle gå upp på scen och ”leverera” inför publik, men långsamt har den där ångesten försvunnit och ersatts av en laddad och förväntansfull känsla.
– Det brukar ta en halv låt innan jag märker att ljud, ljus och allt annat fungerar som det ska men då ... då försvinner oron och jag grips av en blandning av eufori och hybris, skrattar Veronica Maggio.
Vad händer då?
– Överjaget försvinner, man ser inte sig själv och är så mycket i stunden som det bara går. Det är en helt magisk känsla måste jag säga. Man vill inte gå därifrån, aldrig lämna scenen. Mötet med publiken är något som inte går att återskapa, och det går bara att få till om båda verkligen vill.
– Det påminner om en kärleksrelation, det krävs att båda älskar varandra för att det ska fungera.
Hur känns det efteråt?
– Då vill jag bara upp igen! Man får ju ofta lika mycket energi tillbaka från publiken som man ger själv. Tröttheten brukar komma efter en turné, inte efter en spelning, säger Veronica Maggio.

Samma bild gav Lisa Miskovsky, Tomas Ledin, First Aid Kit och Love Antell när jag i en GP-bilaga för en tid sedan pratade med dem om just det, om deras magiska möten med publiken och om känslorna som rusar genom kroppen när de står i strålkastarljuset och allt bara klickar.
– Det är en känsla av tidlöshet och en extrem närvaro i nuet. Man vill inte att det ska ta slut, sade Lisa Miskovsky.
– Det finns ingen annanstans i universum som man hellre skulle vilja vara på. Så känns det, sade Tomas Ledin.
– Gemenskap. En slags tillhörighet med publiken som faktiskt kommit dit för att lyssna på just våra låtar, sade Klara Söderberg i First Aid Kit.
– Den där bekräftelsen är svår att få någon annanstans, jag är nog lite beroende av den, sade Love Antell.

Speciellt det där sista är intressant och förklarar nog en hel del, som varför 70-plussarna Paul McCartney och The Glimmer Twins Mick Jagger & Keith Richards envisas med att turnera, trots att de är rika som bergatroll och rimligen borde vara dödströtta på hotellfrukostar och heltäckningsmattor, eller varför Zlatan fortsätter sparka boll i stället för att lägga skorna på hyllan och dra sig tillbaks .
Det var också med lika delar respekt och resignation vi tog emot nyheten om att AC/DC:s frontfgur Angus Young kallat in Axl Rose och alltså hellre fyller sitt gamla rockband med vikarier än blåser av de tolv europeiska och tio amerikanska konserter som återstod på Rock or bust-turnén när sångaren Brian Johnson blev sjukskriven på grund av sina hörselproblem.


Visst, det är dyrt att ställa in spelningar och som de flesta stjärnor älskar Angus Young såklart sina pengar. Men det kan inte bara vara cashen som drar när man fortsätter rocka trots en ihjälsupen sångare (Bon Scott), en bror och basist som lämnat bandet på grund av tilltagande demens (Malcolm Young) och en trummis som dömts för mordhot (Phil Rudd). Kanske är det motgångarna lika mycket som framgångarna som gjort att AC/DC fortsätter spela 40 år efter debutplattan High voltage.
– Det finns inget som ens kommer i närheten av den där positiva energin som frigörs i mötet med publiken, som Tomas Ledin uttryckte saken.
Själv stod han på scen första gången redan 1969. Då pluggade Tomas Ledin konst i den amerikanska mellanvästern och spelade samtidigt på lite olika caféer i Nebraska med sin kompis Scot Marshall.
– Det var då jag började att se på mig själv som musiker och sångare.
Det var också under studenttiden i USA som Tomas Ledin fick sin första magiska konsertupplevelse.
– James Brown i Omaha 1969, en helt fantastisk spelning! I efterhand har jag förstått att den har präglat mig väldigt mycket.


För Lisa Miskovsky började artistkarriären i en kyrka i Västerbotten. Sju-åtta år gammal stod hon framme vid altaret och sjöng solo. Det enda hon minns av debuten är att kyrkan var grönmålad, att det var ”fruktansvärt jobbigt” och att hon aldrig ville uppträda igen.
Men ödet ville som bekant annorlunda och kärleken till musiken gick inte att trycka tillbaka. Förra året berättade Lisa Miskovksy att hennes mest omskakade konsertupplevelse kom sent i livet.
– Slayer på Downloadfestivalen i Donington Park 2007. Det var så sjukt bra! Shit, då hade jag ett leende som gick runt hela huvudet.
Det går såklart att skriva doktorsavhandlingar om folks favoritkonserter, fast även den första konserten i ens liv förtjänar att lyftas fram. Debuten. Mötet med idolen.


Men om man inte riktigt minns sin första konsert, räknas den då? Om man inte burit den med sig, när den inte har tagit plats i ens liv, har den i filosofisk mening ens ägt rum?
Reflexmässigt brukar jag hävda ”Imperiet, Kåren 1983” som mitt första och bästa konsertminne från barndomen. Numera inser jag att det där är en sanning med modifikation, och inte utan ett visst mått av önsketänkande.
Självklart gjorde Imperiet en bra spelning, har jag för mig, men mitt första och väldigt dunkla konsertminne är från 70-talet när Ted Gärdestad gästade Allmogetinget i Fjärås. Mitt bästa konsertminne däremot var Rick Springfield i Lisebergshallen 1985.
Men det var så himla mycket enklare att säga Imperiet. Thåström var ju svartsynt, otyglad och lite galen, så som man själv ville vara, medan Rick Springfield var raka motsatsen.
I stället för pinsamma följdfrågor och ett huvud nerkört i toastolen möttes man också av en nick och i bästa fall ett stilla hummande, så nära ett godkännande det gick att komma bland Kungsbackas moppekids som allra helst lyssnade på Saxon, Iron Maiden och Judas Priest. Men tydligen var Imperiet alltså okej. Rick Springfield däremot ... not so much.

Kan man inte sjunga får man spela. Kan man inte spela får man trumma. Så lyder ett av många halvdassiga skämt om trummisar, och jag har säkert skrattat åt de flesta, men när Scandinavium släcktes ned och Phil Collins drog i gång In the air tonight – med själv- lysande trumpinnar! – då fick en hel yrkeskår sin revansch.
Många ansåg att Phil Collins endast förtjänade förakt efter att ha övergivit Genesis spattiga proggrock för en lukrativ solokarriär, själv hade jag ingen åsikt i frågan utan tyckte bara det var asfett att han flög Concorde (!) för att kunna uppträda på Live Aid-galan både i London och Philadelphia, och när Phil Collins dessutom plockade fram de där fluoroscerande trumpinnarna i Scandinavium så, tja, övertrumfande han till och med Rick Springfield i Lisebergshallen.

Sedan dess har säkert 30 år passerat, och såklart mängder av arenakonserter, festivalgig och små klubbspelningar. Vissa av dem har bara runnit förbi, andra har varit tröttsamma eller direkt usla. Men väldigt många konserter har verkligen skakat om mig.
Med Bruce Springsteens storslagna spelning på Stockholm Stadion 1988 fick jag viss upprättelse inför mig själv efter att ha missat honom på Ullevi tre år tidigare.
Tom Waits på Cirkus 1999 var på alla sätt omtumlande och briljant, inte minst eftersom jag längtat så länge efter att få se honom, och Gillian Welch i samma lokal 2013 var enastående vackert och känslofyllt.
Blake Sennetts spelning med The Elected på South by Southwest 2006 var värd hela flygbiljetten till Austin, och den var minsann inte billig!
Anna von Hausswolff i Annedalskyrkan, First Aid Kit på Trädgår’n och Amanda Bergman i Domkyrkan var tre bedårande och bländande starka spelningar på Way out West 2009.
Givetvis måste även Håkan Hellström nämnas i det här sammanhanget. Håkans utveckling från trulig basist i Broder Daniel till fullfjädrad arenadomptör – hans resa från Magasinsgatan till Ullevi om man så vill – är helt unik. Jag hade inte kunnat tänka mig en bättre start på konsertsommaren.